Tomten och andra skumma företeelser

Så är det värsta över för denna gången,  med julen alltså.

Den 23:e ringde det på dörren, och utanför stod grannen, han med pappkartongerna som nu var borta från trapphuset. I handen hade han en stor praktfull azalea till mig. Absolut inte som försoning för att han misskött sig, oh nej, utan för att han i alla år uppvaktat sina kvinnliga grannar med en blomma. Gubbarna struntar jag i, påpekade han.
Alltså bjöd jag in honom på ett glas glögg, och på köpet fick vi berättat oss en intressant livshistoria. Innan han gick fick jag dessutom stikta förhållningsregler för hur jag skulle sköta blomman. Undrar om han pratat med min svärmor, som inte heller har något som helst förtroende för mina gröna fingrar.

Vi hade lyckats få ihop alla julklappar över förväntan, och på något konstigt sätt utan att hamna i den värsta julruschen. Det enda som krävde panikutryckning på julafton var den skånska senapen. Mannen fick slänga sig på cykeln och trampa till apoteket i Limhamn.

Folket skulle komma till lunch, vilket innebar att svärmor kom halv tolv. Jag har inget emot folk som kommer i tid, men vill helst inte att de kommer för tidigt. Men hon hade fått skjuts då, så…
Vid kvart i ett hade alla andra, dvs alla barnen, de äldsta med respektive, ett syskonbarn och barnbarn och årets föräldralösa, kommit. Årets föräldralösa var egentligen inte övergiven utan ville bara ha nånstans att vänta in sin syster som skulle komma från London. Andra år har vi t ex haft gäststudenter – studiekamrater till avkomman – vid bordet. Mest spännande var det nog det året då en colombiansk kille, kursare i Jönköping till vår yngste,  var med. När vi åt middag kopplade vi upp hans föräldrar, som åt lunch hemma i Colombia, på Skype och skålade och sjöng julvisor.

Enda barnet i år, två-och-ett-halvt, piggnade till efter en viss blyg startsträcka. Han blev inte lugnare av att gammelfarmor lekte något mitt emellan ta-fatt och titt-ut, vilt galopperande genom lägenheten. Barnet slocknade till Kalle Anka. Det gjorde inte farmor.
En annan kusin, vars moder låg däckad i någon infektion kom upp och levererade deras julklappar till gemensamma farmor/mormor.  Hon som inte slocknat.

Sedan  kom Tomten, årets version var den äldste sonen. Förutom att vara en fena på att montera IKEA-möbler är han dessutom en född komiker.  Han lyckades inte skrämma minstingen, som vaknat till liv igen.  Nej då, lillpysen satt som ett ljus, förväntade sig att alla paket var till honom (de flesta var det) och staplade dem i prydliga högar. När klapparna under granen var slut ställer sig Tomten på balkongen och vrålar:
Rendjävlar, kom nu, vi ska vidare!
Det gäller att visa grannarna var tröskeln är. Från början liksom.

Alla paketen slits upp. Böcker, skivor, presentkort på allt från IKEA till Spa-behandlingar, den i år tydligen obligatoriska spikmattan och till Mannen två tubkikare. En från mig, och en till oss gemensamt. Vi har uttryckt visst intresse av att kunna studera grodor och lite större vilt nere i Kalkbrottet och det hade tydligen uppfattats.

Lillgrabbens favoriter var en gunghäst och ett flygplan. Leksakerna har utvecklats sedan våra barn var små. Detta hästskrälle gnäggade i klass med Lucky Lukes krake och flygplanet lät som det rusade motorerna. Hela tiden. För att få maximal effekt satte ungen ett mjukisdjur i sadeln på den gnäggande hästen och trimmade själv flygplanet under tiden. Det är inte alltid jag längtar efter egna barnbarn. När de väl kommer ska jag snabbt intressera dem för litteraturen.

Vädret inbjöd absolut inte till någon promenad, framför allt inte eftersom det är en leråker runt huset.
Efter drygt tolv timmars fyllande av allas våra bukar åkte de sista gästerna. Då hade jag nästan slocknat i soffan själv.

När vi med en suck stängt dörren efter dem får vi se en plastkasse på golvet och plockar upp den. Där låg kusinens medhavda julklappar. Ordentligt placerade innanför dörren…

I dag har vi i alla fall tagit en promenad i regnet, med full galonklädsel, och lämnat farmors paket till henne. Lillpysen  i Helsingborg är nog fullt upptagen ett tag till med hästkraken, så han får vänta.

Dessutom har jag kommit på var den riktige tomten bor. I vår tvättstuga. Jag besökte den i dag eftersom den har klara fördelar när man ska tvätta stora saker som inte kan tumlas. Typ lakan och dukar med ett helt julbord på.
I en hög på bänken där låg Tomtens hela utstyrsel; skägg, luva, jacka, byxor, kängor, säck och rondör i form av en kudde.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s