Livet på Limhamn

Dan före dan före dopparedagen kan vi väl nästan säga vi kommit i ordning. Allt är på plats, även om vi inte riktigt vet vilken plats alla gånger… Lite mer tavlor och foto ska upp på väggarna och så gardiner. Eftersom vi bor högst upp har vi ingen insyn att tala om, så det är bara ett fönster i sovrummet som fått gardiner hittills.

Vi inser att när solen återvänder till våra breddgrader behöver vi skydd mot den också, och besökte därför en affär som inriktat sig på det. I affären såg vi mycket som tilltalade oss och fick även en preliminär prisuppgift på lamellgardiner till sovrummet, efter mätning på ritningen.  Arkitekten var nog inte riktigt nykter,  för väggarna lutar och fönstret går snett upp mot himlen. Men det vara inga problem, de skulle fixa det, och det skulle kosta ca 6200 sek. Dyrt tyckte vi, men eftersom jag ropat in ett presentkort på 4000  för 2300 på bjudnu.se så kändes det åtminstone överkomligt. Det sade jag också.
Så kom den manlige affärsinnehavaren hit, utrustad med mätinstrument och prover. Han mätte på de fönster där det var snedtak, resten kan jag nog tråckla ihop själv.
Dagen efter kom offerten. De 6200 för sovrummet hade nu växt till 9500… Trots att det var samma lamellgardin vi såg ut i affären, och de hade tillgång till ritning. Skumt. Mannen tror det har något att göra med att jag var dum nog att tala om att vi hade presentkort. Nu får vi ta oss en funderare på hur vi ska göra, för något sådant överpris tänker vi inte betala.

Våningen under oss bor två ungdomspar, oss veterligen de enda i hela föreningen. Postitivt tycker jag som varit  rädd för ett åldersmässigt allt för homogent område.  De verkar dessutom vara rara och väluppfostrade och en av dem har erbjudit sig att hjälpa mig in med kassarna. Nu är jag ju inte så gammal att jag behöver hjälp än, men tanken var ju god!

I går kväll slocknade både Mannen och jag vid halv elva. Det tar på krafterna att både jobba, jula och inreda.  För att halv tolv vakna igen. Rummet fylldes av tonerna till Living next door to Alice. Med fullt pådrag i Who the fuck is Alice? Efter att ha lyssnat på både den, Movie star och ett antal andra mer eller mindre bra låtar i en dryg timme var jag på väg att dra jeans och tröja på mig och gå och ha utvecklingssamtal med ungdomarna en trappa ner. Inte fullt lika positivt inställd till åldersintegrerat boende just då, om man säger som så.

Det kräver i alla fall en insats att kliva upp ur sängvärmen, och innan jag kommit så långt gjorde nog någon annan det, för jag hörde hissen, dörrknack, röster och sedan blev det tyst.  Men i eftermiddags lade jag ändå en lapp till dem där jag i vänliga ordalag påminde om att vi fortfarande är i arbetsför ålder, har fullgod hörsel och behöver våra timmar. Och att de inte bor granne med Alice.  Jag hoppas det var vid rätt dörr jag lade lappen, men det stod en rullator utanför den andra så…

På vår våning bor även en 88-årig man, som flyttade in någon dag efter oss. Sedan dess har trappavsatsen varit full av hans tomma flyttlådor och eftersom jag ändå var på krigsstigen ringde jag på idag, talade om att vi ska ha en massa gäster till jul och att det hade varit trevligt om kartongerna kommit bort tills dess.
Farbrorn började med att tala om hur sjuk han varit/är, och blöthjärtad som jag är erbjöd jag mig så klart att hjälpa honom ta ner dem till källaren. Skulle bara sätta in mina fjorton matkassar först. Men se det gick inte, för han hade fullt i källaren sade han, och visste inte var han skulle göra av dem. Mitt blöta hjärtas gräns går definitivt innan att erbjuda mig att köra hans kartonger till tippen.  Vid flytten hade han en drös barn och barnbarn som hjälpte till, och det är väl mer deras uppgift. Tycker jag.
Han sade i alla fall att han ringt till flyttfirman att de skulle hämta kartongerna, men de kom inte (undrar just varför, lådorna är från IKEA) och om de nu störde mig där de stod kunde han säkert fösa över dem till utanför vår dörr i stället.
Då ler man, säger att det var väl inte en så bra idé, allt medan man inom sig morrar och stänger sin dörr.

Har vi bott i eget hus för länge, eller?

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s