I morse följde vi nästan med dörrhandtagen in när IKEA öppnade, för vi hade insett att behovet av en garderob i hallen var stort. Mycket stort. Trots en walk-in-closet a la Anna Anka längre in i hallen måste man kunna dumpa kläderna nånstans på direkten innanför dörren. Alltså ett nytt besök hos vår hovleverantör på Svågertorp.

Fördelen med att komma dit så pass tidigt, när det dessutom är snökaos ute, är att kunderna är få.  Vi fick alltså omedelbar hjälp av en rar tjej på garderobsavdelningen, som gallrade i Mannens och mitt tjatter (tänk Piff och Puff) om vad vi skulle ha och tryckte ut en inköpslista på datorn.

Lite stoldynor, spots till taket, lite annat bra att ha,  och – naturligtvis – stearinljus, innan vi hamnade på plocklagret. En hög paxgarderob är lika med ett långt paket. Lika långt som paketen med dörrarna. Och tungt är det också. Vi lyckades hur som helst komma genom kassorna och ner i hissen till parkeringsplatsen.

Nu kom den stora utmaningen. Att få in det hela i en SAAB 93:a kombi. Framsätet så långt fram det gick, fäll det sätet så långt det går, fäll även baksätena och sedan, baxa in de platta paketen. En puttar bakifrån, en lirkar framifrån. Slutligen var allt inne. Utom jag. Som den ädelmodiga själ jag är erbjöd jag mig så klart att köra ekipaget, men icke.

Så, hopvikt i någon nyuppfunnen yogaställning, ovanpå alla platta paket i kombiutrymmet fraktades även jag hem.  Förpackningspressen Monica, införskaffad i fyndhörnan…

Mannen fick extra stränga order att köra försiktigt.  Dessutom påpekade jag att jag INTE var något platt paket.  Det visste han redan, sa han…