Lagom tills jag blivit feberfri och börjat med fast föda igen trillar Mannen dit.  I samma magåkomma. Det var alltså bara för mig att ge mig ut och köpa mineralvatten etc. till honom. Samtidigt passade jag på att uträtta några mindre ärenden på Limhamn. På, på, på…..

Paketet som skulle skickas med Schenker var inga problem. Grabben på macken visste precis vad det handlade om och talade om att närmsta brevlåda för vanlig post var utanför Malmborgs. Den som var full igår alltså. Nu handlade det inte om julpost och åtminstone i den vanliga gula lådan fanns det gott om plats till mina två brev.
Vidare mineralvatten,  lite snällkost och pappersnäsdukar i affären.

De här hemmadagarna har jag suttit en del vid datorn och försökt bena upp de senaste nyheterna i släkten. Nyheter och nyheter förresten. Från 1686.  Som många vet har jag släktforskat i 25 år och är fortfarande inte färdig.  Det blir man aldrig och det är en del av charmen. Under hösten har det i alla fall dykt upp nya fakta angående en av mina anmödrar på en Internetsida för släktforskare, http://www.genealogi.se. Någon har lyckats finna hennes födelsenotis från 1686,

och det är STORT och kräver full uppmärksamhet. Därför har det legat i träda under denna hektiska tid, men passade bra att pilla med nu. Nu är det som så i släktforskning att det är inte bara att fylla i vad någon annan hittat, nej man måste källkontrollera och att tyda kan ta sin lilla tid. Klyddet ovan handlar om att Lars Westerlings dotter Juliana föddes den 17 nånting i Madesjö i Småland, 1686.  Många visa släktforskare har hjälpts åt att knyta ihop det hela och det har visat sig att lilla Jullan var av mycket finare familj än väntat. Men även i denna familj förekommer ingiften och samma namn på flera personer i samma generation. Jag insåg att jag behövde Adelskalendern för att reda upp det lite lättare.
Alltså gick jag tvärs över gatan in på biblioteket på Limhamn. Bakom disken stod de två mest fotriktiga, jordnära och ekologiska bibliotekarier jag skådat på länge. Om man bett dem att få låna något om flärd hade de gått till kokboksavdelningen och letat upp recept på fläderblomssaft.
Jag bad i alla fall om ett lånekort till Malmö stadsbibliotek, väl medveten om att det gamla var en pappersbit i ett plastfodral, utan ens streckkod. Den kvinnliga bibliotekarien kollade min legitimation, knappade in mig på datorn och bad mig fylla i ett papper. Inga problem, och snart var jag stolt ägare till ett nytt lånekort.
Då frågade jag efter Adelskalendern. Hon frågade i sin tur den manlige kollegan (som inom parentes såg ut som kan kom direkt från inspelningen av Tillsammans).  Han synade mig (och gillade nog inte vad han såg) och talade om att
– Den har vi inte. Men vi har Taxeringskalendern.
Eftersom han såg gravallvarlig och lätt föraktfull ut undrade jag vad jag skulle med den till. Jo, även om där inte stod vem som var adlig kunde jag ju se vad folk tjänade. Då såg åtminstone inte jag gravallvarlig ut. Det är klart ett problem för mig att hålla masken när folk säger tillräckligt korkade saker.

Jag fick i alla fall fram att det intresserade inte mig det ringaste, utan jag släktforskade och ville försöka reda upp en släkt i slutet av 1600-talet. Tydligen hade självrenoveringen innan jag åkte lyckats bra, för  han bara fnös, troligen övertygad om att det var för intellektuellt för en  kvinna i röd kappa. Kollegan hans fattade sig i alla fall och började söka på sin dator, och kom fram till att den fanns magasinerad på huvudbiblioteket. Det går utför med den svenska adeln.  Finns det kanske någon Moster som hakar på till huvudbiblioteket under jullovet? 😉

Med ogjort ärende gick jag tillbaks mot bilen, men hann bara några steg när en mycket uppfodrande stämma ropade mitt namn. Det var en väninnas ömma moder som när jag för något år sedan träffade henne för första gången på sisådär 40 år, klev fram utanför UMAS där jag stod och pratade med en annan väninna, ställde sig på mina fötter och undrade om jag inte kände igen henne.  Det gjorde jag inte, och det tyckte hon var mycket underligt, fast det egentligen var underligare att hon kände igen mig. Nu kände jag i alla fall igen henne. Hon tyckte det var mycket bra att jag börjat handla på Limhamn, upplyste mig om var jag skulle och inte skulle handla, om svärsonens brutna fot och dotterns alla bestyr på mindre än två minuter.

Sedan skyllde jag  på att Mannen fick vätskebrist och ilade iväg.