Julpost

I en av de sista flyttlådorna hittade vi lilla påsen med fjolårets julkort.  Lilla påsen broderade jag under min pyssliga period i slutet av 1970-talet, och den ståtar med en liten tomteflicka som med korslagda ben sitter och slevar i sig gröt. Att den blev färdig beror på att det är ganska stora korsstygn på grov juteväv. Vepan a la Rosenstand kom aldrig så långt i utvecklingen att den kunde läggas fram. Helt enkelt för pilligt för mig.

Nåja, i flera år har jag sparat fådda julkort i påsen,  för att sedan till nästa jul kunna skicka till dem vi fick av i fjol. Därför har vi varannanårskontakt med en del, som förmodligen gör likadant. Jag vet att många gått ifrån julkort och i stället ringer, SMS:ar eller mailar. Jovisst, bättre än inget, men har jag nu en gång i tiden broderat en julpostpåse måste jag ju skicka för att få, och få för attt kunna stoppa något i påsen.
Eftersom jag fortfarande är en febrig och överkörd konvalescent efter vinterkräksjukan var det en lagom aktivitet att skriva julkort.  25 stycken blev det totalt, varav tre ska over there,  och alltså borde ha skickats för länge sedan.

Det fanns inget i kylen som min mage kunde förlika sig vid tanken på.  Alltså, lika bra att sätta sig i bilen och ratta ner till nya ”hembyn”  Limhamn.  De senare årens erfarenhet av Limhamns centum  för min del har mer eller mindre inskränkt sig till urmakarn som  sköter batteribyten på klockor, en lagom trevlig klädaffär mittemot samt några restauranger där svärmor bjudit släkten.
Vem kunde vara postombud? En vild gissning på ICA, och det stämde. Innan jag kom in där höll jag å att sätta mig galant i baken på en annan bil som stannade mitt i korsningen i vänstersväng. Om jag var nära den var det inget mot vad bilen bakom mig var mig. Orsaken? Den kepsprydde föraren av den första bilen   började rota vilt bredvid sig i passagerarsätet och fick upp en mobiltelefon och började prata i den. Fortfarande stående mitt i korset. Ibland uppskattar man signalhornet mer än annars.

Väl inne på ICA ställde jag mig sist i den långa postkön, vevade upp halsduken runt munnen som munskydd och hoppades att det skulle gå undan.  Undan och undan. Till slut fick jag i alla fall mina julfrimärken, samt upplysningen att postlådan utanför var full, men att den allt annat än soliga damen bakom disken i sin stora nåder kunde tänka sig att ta emot korten över disk istället. Amen. Jag satte mig på en bänk, började klibba fast frimärken och efterhand stoppa ner korten i postpåsen man fått i brevlådan. Naturligtvis hade jag räknat fel och saknade ett frimärke. Det var alltså bara att ställa sig i kön igen. Nästan framme är det en dam framför mig som kommit på att hon glömt sätta på frimärke på ett av sina redan inlämnade kort. Även om kvinnan bakom disk inte hade många leenden till övers var hon åtminstone serviceminded och ställde sig att rota genom den halvfulla postsäcken efter kunden ofrankerade brev. Det fick ta den tid det tog.

Väl avlastad från korten gick jag in i affären. Det är alltid lite spännande att komma in i en helt okänd livsmedelsaffär. Förutom att de alltid gömt mjölken längst ner finns det oräkneliga möjligheter var man ska hitta resten.  Nu är liksom inte min mage i skick för några som helst utsvävningar än, utan det är  filmjölk och yoghurt med alla möjliga och omöjliga bakteriekulturer som gäller. Nersköljt med avslagen coca-cola. Om inte annat kommer detta att vara en succé på vågen. Inte ens lakrits i yoghurtchoklad från naturgodishyllan lockar. Det som annars är min svagaste länk, med konkurrens av en lagom mogen ost, ett bra vin, inlagd lax, etc. Nu spårar det ut mot självplågeri.

Ute igen från affären hade det utlovade nederbördsområdet kommit. Inte i form av snö, ånej, blött och mestadels från sidan. En vit jul lovade någon meteorolog på radion i går. I dagsläget framstår han som mest färgblind.

Tillbaka hemma igen tog jag upp posten.  De första julkorten hade kommit. Varav det ena var från någon jag inte skickat till.
Så klart.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s