I lördagskväll var vi på Blå Båten i Malmö tillsammans med några goda vänner. Det var picknick-kväll, vilket innebar att man hade med sig sin egen mat och dryck. Ett typiskt trevligt sätt att umgås!

Grus i Dojan spelade, och bara det garanterar en trevlig kväll.  Jag gillar dem så mycket bättre i mindre sammanhang som här, jämfört med kräftskivan på Stortorget. Deras blandning av svensk, irländsk och amerikansk folkmusik  är mer än medryckande, särskilt när den framförs med sådan smittande glädje.
De började med en koll på när publiken var född och de flesta var 40-talister, resten – som vi – 50-talister. Jo förresten, där var en dam som var 30-talare också. Heja henne, som stod upp för det!
Kurre talade förresten om att tack vare deras unge trummis som  de fick  ner medelåldern i bandet till 58½ år. Trot den som vill…

Varför finns det så ofta någon, i det här fallet en kvinna i 60-årsåldern, som dricker åt pepparn för mycket och flippar ut? Folk hyschade, hennes sällskap skruvade på sig, flyttade sig så gott det gick, och mannen som jag tror var hennes försökte få tyst på hennes brölande, men utan att lyckas. Pinsamt, pinsamt.
Det är illa nog när ungdomar festar för hårt, men vuxna, övermogna människor… Nej, enbart pinsamt.  Visst inser jag att det ligger ett missbruksproblem bakom, att alkoholism är en sjukdom, men har ändå svårt att låta bli att fördöma, särskilt när fyllan visar sig från sin sämsta sida. Lussevaka eller inte.

Vi har tidigare haft en bekant i vårt umgänge som allt som oftast gjorde så här. Gång efter annan blev hon dyngfull och ställde till scener som vid flera tillfällen inte kunde undgå att uppmärksammas av omgivningen. De första gångerna såg vi mellan fingrarna och hittade på ursäkter för henne, speciellt när vi blev tillfrågade av arbetskamrater och andra som sett hennes uppträden. Men, när det blev allt oftare, och hon oftast låtsades som om inget hade hänt dagen efter (minnesluckor?) , eller helt och hållet lade skulden på någon annan, och  hennes man dessutom aldrig sade eller gjorde något,  fick vi nog och bröt bekantskapen helt och hållet.
Jovisst, man ska ställa upp för sina vänner om de har problem, missbruk eller annat, men först och främst måste ju personen i fråga själv få insikt, och när man blir utskälld för att man tar upp det så…. Sorry.
Både Mannen och jag kände samma lättnad att vi sagt upp den bekantskapen när vi såg och hörde kvinnan på Blå Båten.

Så Lucia-dagen. Planeringen av dagen var att få upp hyllorna i källarförrådet , packa upp och  sortera innehållet i de sista lådorna och hänga tavlor.
– Hallå, ni har ju bara bott där i drygt två veckor, är inte det överambitiöst? tycker någon.
Jag kan hålla med, men inte Mannen…
Vidare skulle vi gå en lång promenad (utomhus, inte IKEAs 3km-slinga. Nix, pix. Söndagen skulle vara en IKEA-fri dag. De fick klara dagskassan bäst de ville utan oss!) och sedan skulle vi på glöggparty hos en gammal (inte åldersmässigt alltså, men sedan länge) väninna i Lund.
När hyllorna väl var hopskruvade började jag inse tidsnöden. Så pass väl känner jag Mannen att jag vet att han skulle fortsätta fara runt och spika tavlor etc till midnatt när vi kom hem från Lund. Det är inte riktigt kompatibelt att flytta, vara social och försöka få till något juligt samtidigt. Julen kan jag i och för sig hoppa över, men det finns en något traditionsbunden Man här också.
Alltså jag meddelade väninnan i Lund att vi stod över. Trist men… Det var knytkalas-varianten så ingen blev i alla fall drabbad.

Promenaden skulle åtminstone genomföras. Vi skulle bara vänta tills snön slutat vina där ute. Dessutom började min mage kännas lite skum.  Det var bara det, att när snön upphört  rattade jag den Vita Bussen. Dvs. kramade porslinet på toalettstolen.  Vilt kräkande. Som en blixt från klar himmer ungefär. Eller som en kaskad från ingenstans.
Efter att ha vaccinerat mig mot både svinis och vanliga flunsan åker jag alltså på vinterkräksjukan. För det är det jag drabbats av, trodde Syster Dyster på Previa, dit vi ska ringa och sjukanmäla oss.

Många har synpunkter på att arbetsgivaren har infört att vi ska ringa Previa för sjukanmälan, och tycker det är lite integritetskränkande. Faktiskt tycker inte jag det.  De få gånger jag har behövt göra det är det som att ringa sjukvårdsupplysningen, en vänlig syster av endera könet förhör sig om tillståndet, lite lagom empatiskt, och kommer med goda råd. Gårdagens syster  talade om att jag skulle försöka få i mig vätska (vatten – inte glögg) med tesked för att få behålla det, om jag började få symtom på uttorkning skulle jag skaffa vätskeersättning, och det var bra om jag inte var ensam idag, för svimningar kunde förekomma. När jag berättade det för Mannen trodde han jag skämtade. VAM? Inte något vitt ariskt trams, utan Vård av Maka alltså. Jag skulle kunna tänka mig att han kombinerade det med sitt tavelspikande, men det kunde inte han. Han har ju en firma att driva!

Jaja, jag kunde släppa hinken kl 01,30 i natt för den här gången och har sörplat vatten, först med sked, sedan med sugrör, och förutom att det känns som jag blivit träffad av en slägga laddad med sömnmedel så… Previa talade dessutom om att jag kan smitta två dygn efter sista aktiviteten så det blir en dag till att kurera sig.

Lagom pigg att räkna bilarna på bron.