Av jord är du kommen…

Begravningar är aldrig några upplyftande tillställningar. Att närvara vid en begravning betyder åtminstone för mig att  personen betydde något för mig , och man känner sorg och saknad.

Det är däremot skillnad på begravning och begravning. I veckan närvarade jag när en äldre kvinna begrovs. Hon var mamma till en av mina ungdomsvänninor och finns med i många av mina minnen från de sena tonåren och framåt. En tuff kvinna som aldrig skrädde orden och som med både humor och humör stod för sina åsikter oavsett vem det gällde.  Hon passerade de 80 för några år sedan, och somnade lugnt in. Det var alltså ingen dramatisk, åldersmässigt sett ”för tidig” död.
För tidig död, förresten? Är man någonsin i mål, är det någonsin dags? En annan väninna till mig miste sin far, 102 år gammal, och tyckte det var fruktansvärt sorgligt, han hade ju så mycket kvar att göra i livet.  Själv tycker jag det är värre när unga mäniskor rycks bort före sina föräldrar, oavsett om det är sjukdom eller olycka, men kan inte låta bli att beundra personer som uppenbarligen fortsätter leva  – och inte  bara överleva – även om de kommit väldigt högt upp i åldern.

Det var en parentes. Egentligen ville jag fundera lite runt hur olika begravningar kan vara.  Normalt är att prästen/begravningsförrättaren träffar de närmast anhöriga före ceremonin och pratar om den avlidne och bestämmer vilken musik etc. som ska spelas. Av egen erfarenhet vet jag att man vid sådana tillfällen inte är som mest alert och det är lätt att glömma vad man egentligen tänkt innan.

Vid det senaste tillfället stod prästen i porten till kapellet och räckte fram en död sill till alla gästerna. Det var nog  ingen symbolik för när Jesus fixade mat till ett helt regemente, utan helt enkelt prästens hand som vi fick dela på.

Ingångsmusiken, liksom den andra musiken, var väl vald och vacker. En solist på hyllan tog i för kung och fosterland, helt i klass med Freddy Mercury.

Sedan satte prästen igång. Ja, jag vet, jag blev negativ redan vid handslaget, men han gjorde det inte bättre efterhand. Efter några få meningar som personligen rörde den avlidna, men som lika väl passat in på nio av tio svenska kvinnor i den åldersgruppen,  kom han in på Jesus lidande och död, och vidare till uppståndelsen.
Det finns säkert de som finner tröst i det också, men måste det framföras så tråkigt och mässande? Kvinnan jag kände som låg i kistan, hade om hon hade kunnat, klivit upp och bett prästen hålla tyst, eller i alla fall välja lite roligare ämnen att tala om.  Av jord är du kommen, men du kan väl ändå försöka prata lite himmelskt?

Själv blev jag nästan övertygad om att jag vill ha en borgerlig begravning den dag det är dags. Jag tror på någon Högre makt, men min Gud vill sprida glädje istället för svavel och sorg.
Den ende präst jag hört på senare år, även i begravningssammanhang,  som är upplyftande att lyssna på är  Dieter Hoffman, den gamle sjukhusprästen i Malmö.  Om inte han jobbar när det är dags för mig så blir det nog borgerligt.

Man  borde sätta sig in i vad det innebär med de olika riterna, och skriva ner det. Det räknas ju som lite tabu att prata om, om man inte har någon dödlig åkomma.  Det är ju bara så att Livet i sig är en dödlig åkomma som kan vara olika länge. Alltså…
Regi: Den bortgångna. Det ska spelas Spirit in the sky (som speglar vad jag tror och hoppas på) och Rapsodia, den som Boccelli sjunger om L’anima se ne va. Och inga pslamer som ingen mer än prästen kan, på sin höjd Pärleporten!

Alltid en början på det Vita kuvertet! Och ta det lugnt ni som känner mig, jag mår alldeles förträffligt och tänker fortsätta kämpa med åkomman Livet i förhoppningsvis många, långa år till!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Av jord är du kommen…

  1. Ein Bysbo skriver:

    Senaste lördag begravdes min mor. Jag tyckte att vi fick uppleva en fin och värdig begravning. Förrättaren var en man från frikyrkan som hade ett mycket bra sätt att leda ceremonin. Inget svammel hit och dit. Kanske tack vare att jag skivit ned en levnadsteckning över mor som han hade som bakgrund. – Bra formulerat om den döda sillen. Man kan riktigt föreställa sig handslaget.

  2. Monica Lindhe skriver:

    Det glädjer mig att din mors begravning blev fin. Att lämna över en levnadsteckning är en god idé.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s