Den förste oktober berättade jag om hur jag försökte få en icke-akut läkartid på Vellinge vårdcentral för eksem på armen. Det slutade med att jag veckan därpå fick en tid på den privata läkargruppen i Vellinge istället. Konstigt nog kan man ringa dit och få en tid direkt, utan att först sitta i telefonkö en halv evighet.
Läkaren där tittade, klämde och rev sig lite fundersamt i huvudet. Sedan skrev hon ut en stark kortisonsalva, och sade till mig att om det inte försvunnit inom en vecka skulle jag höra av mig, för då fick hon remittera mig vidare till hudexpert. Det försvann inte, och efter telefonkontakt skickade hon en remiss till hudkliniken i Trelleborg. Dit var jag kallad igår, alltså inom de utlovade tre månaderna. 

En vitrockad man med titeln docent tittade på min numera något bleknade men ringformade eksem på armbågen, pillade lite, ställde några frågor och sade att han trodde det var något på latin. Det lät ungefär som riven parmesanost på italienska, men jag antar att det var något annat. Om det inte var det trodde han det kunde vara borelia eller kanske möjligen psoriasis. Han skulle ta prov i alla fall. Ut försvann han och in kom syrran, en gammal bekant med en son som tillhör min yngste sons vänkrets. Hon kommenderade upp mig på en brits och började duka upp en liten bricka. Ingen fika, tyvärr utan lite vassare grejer. Som tur var hade vi mycket att sladdra om så jag fattade inte riktigt vad det var hon förberedde.
Så kom den vite rocken in igen, fattar tag i en spruta med ena handen och min arm med den andra. Snart var de tu ett och sprutan satt i min armbåge. Vad i …?
– Bedövning, sade han, och tillade att den gjorde ont.
–Nej, shit Sherlock, som sonen skulle sagt.
Den vänlige mannen tillade att det han skulle göra, en biopsi, skulle göra ännu mer ont om han inte bedövade, och rättfärdigade alltså det han gjorde. På köpet fick jag en snabblektion om olika fästingar. Eller festlingar som han försökte skoja till det hela med. Är det en specialkurs på läkarutbildningen, att skämta med patienterna under deras lidande? Minns hur gamle skolläkaren Smith frågade alla flickorna om de ville ha en bil i julklapp, och pojkarna om de ville ha en docka samtidigt som han vilt skrockande tryckte in en difterispruta i ryggen på oss alla då, i början av 1960-talet.
Jaja, så ont gjorde det ju inte nu, på hudkliniken, och det gick fort dessutom. Ett snyggt förband, med extra lager om det skulle blöda igenom, och en tid för telefonkontakt efter helgerna för att få veta resultatet.

Hur som helst känns det bra att jag förhoppningsvis får veta vad det är jag drabbats av. Om det är det där på latin som ingen vet var det kommer ifrån eller varför. Som Tomten ungefär, fast han har ju en anledning så god som någon. Eller om det är nån jäkla fästing som fattat tycke för mig.
Ost eller borelia.

Tänk om jag fått tid från början på vårdcentralen. Då hade jag kanske haft  armen inplåstrad till flytten och kunnat utnyttja det lite grann. Den andra armen är ju frisk att peka med…