Kvinnliga besvär

Tillhör du det andra laget, dvs. är man, ska du kanske sluta läsa redan här om du inte längtar efter en god  insikt i hur kvinnor fungerar.

Jag har uppnått den lagom åldern 55 år. Lagom innebär att jag tycker det är en alldeles förträfflig ålder. Barnen är utflugna och klarar sig ofta (eller oftast??) på egen hand. Om inte annat försöker jag inse att de faktiskt bör göra det, och tränar på att inte bekymra mig alltför mycket för deras skull. De får gå på sina smällar nu, jag kan inte göra mer än att – om de ber om det – berätta om mina erfarenheter, sedan får de fatta sina egna beslut.

Förträfflig är denna åldern också för att vi fortfarande jobbar, slipper leva på hälften som pensionistreklamen skrämmer med, och ålderskrämporna har inte satt in. Ännu.
Dock, i vissa lägen kan man ändå vid behov så smått börja skylla på åldern. Perfekt med andra ord. Hör ni inte hur Jan Malmsjö sjunger Vår bästa tid är nu i bakgrunden??

Som 55-årig kvinna borde jag även vara förbi den s.k. menopausen, allmänt kallad klimakteriet. Snittåldern i Sverige lär vara 51,5 år. Så är inte fallet här. Jag skvalar på som alltid. T o m min vänliga gynekolog höjer lite förvånat på ögonbrynen när jag ber att få utskrivet mer ”bromsmedicin” mot blödningarna. Men så är det, jag behöver både den,  hängslen och livrem (omskrivning för ni vet vad) och en rejäl dos paracetamol för att överhuvudtaget fixa ett normalt dagsverke.
Oss emellan kan jag så här i efterhand berätta att cyklingen Skåne runt var en dubbel bedrift just pga det här. Det låg mycket mer envishet och stolthet bakom än vad ni anar. Men, vem hade trott på att en kvinna i min ålder var tvungen att bryta för hon hade för mycket mens? Nä, just det. Därför knep jag så tätt det gick och trampade på.

Nu har iallafall måttet blivit rågat, eller pottan full, eller vilken tjusig metafor som helst. Det har skvalat oupphörligt i aderton dagar i sträck, och när väl flyttlasset kommit på plats tog jag mig tid att ringa gynekologmottagningen i förrgår för att fråga hur länge jag egentligen kunde knapra Cyklokapron, full dos, 12 tabletter om dagen. I går morse blev jag uppringd och mer eller mindre inkommenderad till doktorn. Max tre dagar får man tugga de här pillerna.

Så en underredsbesiktning som inte visade något oroväckande, och utskrift av något gulkroppshormon för att få stopp på eländet. En liten del av dem som tar det mår illa. Det gör jag. Rejält, ungefär så där fem veckorsgravidillamående. Blörk.  Stoppar snart fingrarna i halsen och ser om det hjälper.  Eller inte? Dessutom blir inte blodvärdet skyhögt av det här, så jag drygar ut dieten med lite järnmedicin. Eftersom jag inte ägnar mig åt skitsnack hoppar jag över biverkningarna på den.

Skulle nu inte dessa pillerna heller hjälpa är jag beordrad att åka in akut på KK på onsdag. Godkäntnivån för att slippa är att kunna gå i vita leggings utan trosskydd utan att se ut som någon dansös hos Mede o Batra i Morgonsoffan http://www.youtube.com/watch?v=bSVCY-QF7Eo.
Klarar jag inte det ska jag alltså åka in, och jag vet vad som kan vänta. Jackie Kniven. Kan inte lilla Livmodern inse när det är dags att lämna in så…

Trött, fesen, illamående och lagom nervös alltså. Mannen skulle på andra julfesten i kväll och tyckte jag kunde följa med eftersom det blivit återbud. Tack, men nej tack. Mitt underhållningsvärde och mysfaktor ligger  just nu på minusskalan.
Det är fullt tillräcklig fredagsunderhållning för mig att tassa runt här, stoppa in ett och annat glas i skåpet som Mannen och äldste sonen monterade i hop i går, äta en macka, dricka ett glas vin och somna i jättesoffan. Den är nämligen verkligen STOR, nya soffan.
Om vi skulle bli ovänner, Mannen och jag, kan vi lugnt sitta i var sin hörna och blänga på varann på avstånd. Det måste minst till kast med liten vas för att såra varandra där.

Men ikväll ska jag bre ut mig själv, titta på favoritprogrammet På Spåret (lite deppigt att Oldsberg och Hellberg försvunnit) och sedan Skavlan – om jag är vaken så länge.

I mitt nästa liv funderar jag på att ansöka om att bli man istället. Klimakteriehäxa är inget kul. Man kan ju inte ens förvandla någon till en groda.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s