Den närmar sig med raketfart nu, flyttdagen.

Kommande fredag kommer flyttbilen och nu packas det vilt. I varje rum står öppna flyttlådor bredvid svarta sopsäckar. Trots tidigare sorteringar och gallringar åker åtminstone var tredje grej i säcken. Och jag är medveten om att en hel del kommer att ratas vid uppackningen också. Liksom att en del kasserade saker kommer att saknas snart.

Vi har tvingats göra en omplanering gällande matbordet. Efter intensiv lobbyverksamhet hade Mannen blivit övertygad om att vårt vita ovala köksbord platsade bäst på nya matplatsen, och nöjd var jag.  Vid besiktningen av lägenheten tyckte jag det såg trångt ut, fick tag i en tumstock och började mäta. Jag hade glömt räkna med överhänget på köksön, där vi ska sitta och dingla på barstolar,  och insåg att det blir för trångt med vita bordet. Fult-ord också!

Det får alltså bli bruna rektangulära bordet istället.  Det levererades hit från Ilva i Danmark för ett antal år sedan, och en stor dansk med rakat huvud bar in det på sin ena axel och satte lådan i hallen. Klaffarna låg i en annan låda ska påpekas. Lite senare skulle Mannen och jag lyfta in det på plats och montera benen. Med god tillförsikt tog vi tag i kartongen och skulle lyfta upp den. Det hände inget. Vi tittade förvånat på varandra och sög tag igen. Nu rubbade lådan sig. Efter mycket flåsande och kånkande hade vi fått upp kartongen, pillat ut benen och släpat in skivan i rummet. En kontrollbesiktning av förpackningen visade att  kollit vägde 124 kg. Det är ett massivt bord med andra ord. Och dansken var  uppenbarligen både stor och stark. Är det någon som har hans telefonnummer och vet om han händelsevis är ledig på fredag eftermiddag? Han hade behövts, eller kan man hoppas på att flyttgubbarna besitter samma krafter?

All vardagsservis är nerpackad nu, och istället har kassen som egentligen skulle till loppis kommit till heders igen. Det får duga veckan ut.
Det gäller också operation skafferirensning som även omfattar  kyl och frys. Det måste vara i sådan här lägen som de stor recepten uppfinns. Dagens potatisgratäng blev perfekt med en halvvissen hyvlad zucchini, några soltorkade tomater och lite intorkad chevreost i.

Mannen har en Ikeanyckel i handen och slår sina lovar runt mitt skrivbord,  men jag håller envist stånd.   Alla hurtslådorna gapar tomma, på hyllan står några lexikon – för skolan tar inte ett dugg hänsyn till flyttning, tvärtom har någon smartskalle på Skolverket lagt in nationella prov i veckan. Och tänk, de ska rättas. De flesta elever inser att det tar minst några dagar, men inte alla.

När det gäller kläder börjar det likna planeringen en semestervecka. Måndag det och det, tisdag den kjolen, onsdag… osv. Resten är nerpackat.  Tanken dök upp om det kanske hade räckt att ha kläderna som är uppe nu, att garderoben är för stor.  NEJ, NEJ, NEJ! Sådana tankar är destruktiva. Varje plagg har en uppgift att fylla och en kroppsdel att täcka. I nya lägenheten finns ju en walk-in-closet värdig Anna Anka!

Med begränsad tillgång är det en fördel att hålla sig till en färg för då går det att kombinera.  För närvarande är det alltså lila som gäller, och då måste jag berätta om en av mattanterna på skolan. Mattanter förresten, uttrycket hänger kvar sen den egna skoltiden, fast dagens mattanter definitivt inte är mer tantiga än någon annan. Tvärtom, riktigt piffiga damer, de flesta av dem. En av dem kommenterade min lila utstyrsel häromleden. När åren de ila, men klär sig i lila! Jag såg lite oförstående ut, men den vänliga själen upplyste mig om att det betydde när man börjar bli gammal klär man sig i lila. Jotack, jag förstod betydelsen, men inte hur det berörde mig. Självinsikt noll, jag vet, men struntar i det.  En kollega försökte förklara att det var för att det var snyggt med lila till grått. Hår. Nu är det ju bara så att jag inte är ett dugg gråhårig än,  och tänker inte färga håret grått för att det ska matcha lila. Men några sådana här veckor till så kanske det löser sig automatiskt? I nuläget får i alla fall min bruna kalufs duga!

Mattanten i fråga fortsatte slå med sleven, och berättade om en väninna till henne som enbart klädde sig i svart och vitt. Hon ser för f*n ut som en skånsk kossa. Vem behöver fiender med sådana vänner?
Och vem behöver svinflunsa med halsont, magkatarr och åldersrelaterade kvinnliga besvär? Jag gör som grisen och hoppas på ett liv efter jul.