Nu är vi  på hemmaplan igen. Magplask i Verkligheten eftersom jag ståndaktigt tog kompledigt hela förra veckan för all tidigare fortbildning.  Då var det väldigt skönt, nu hade det varit trevligt med en mindre hög på skrivbordet.

Lördag kväll i Prag tog vi en tur med flodbåt på Moldau. I priset ingick buffé  och musik och det lät ju hur trevligt som helst. Är man bara tillräckligt hungrig när man beställer kan man förtränga hur slabbigt och irriterande det är att trängas runt ett buffébord.
När vi kom ombord möttes vi av ett glas Slibovitch, eller hur det nu stavas. Oavsett stavningen så är det inte gott. Sedan beställde vi dricka till maten (ingick inte) och  väntade på att de skulle avtäcka maträtterna, allt medan mörkret rasade ner som en mörkläggningsgardin   över staden och floden.  Långt om länge gick startskottet och som vanligt blev vi överkörda. Bufféer lockar fram det sämsta hos folk. Vårt manliga resesällskap sade att det bara var närvaron av hans väna sambo som hindrade honom från att slå sig fram. Det tackar vi för.
Själv gladdes jag åt mina språkkunskaper som gjorde att jag vänligen kunde be både tyskar och italienare att respektera kö-ordningen. Det var kanske inte riktigt vänligt,  både bitte och per favore ramlade bort, men budskapet gick  fram ändå.
Hur som helst så var hälften av faten tomma när vi väl kom fram, och de fylldes inte på. Med på båten var även ett gäng från Luleå och de konstaterade att de aldrig mer skulle vara avundsjuka på Skåne för att vi låg nära kontinenten och Tyskland.  Dessutom hade det blivit riktigt mörkt ute, men det var vackert i dagsljus. Såg vi dagen efter när vi promenerade där. Men vi blev i åtminstone inte sjösjuka.
Tipset är alltså att ta en flodtur i dagsljus. Gärna utan mat.

Efter det något begränsade matintaget på båten vandrade vi hem mot vårt hotell, och fastnade på den lilla kvarterskrogen strax intill.  Männen i sällskapet var mer hungriga och beställde förutom var sin  tallrik soppa också  en skål varma jordnötter.
– It’s not peanuts, it’s almonds, sade den unga servitrisen.
– Yes, hot nuts, sade vår gode vän.
– Not nuts, almonds!
– Yes, yes, almost nuts! envisades vännen.
Det höll hon nog med om, för hon fick hissa upp beställningsblocket  över leendet och frågade var vi kom i från. Som klen ursäkt kan framhållas att det var ganska hög ljudnivå där inne.

Vi hade även hela söndagen på oss till sightseeing och lite extra shopping. Jag har gått in i någon form av lila period som får Chagalls blå period att framstå som urtvättad och blek.  Fram tills för någon månad sedan tyckte jag inte att jag klädde i lila, men tjejen i tebutiken som också säljer kläder i Vellinge,  kan sin sak och hängde på mig en lila tröja och påstod att den klädde mig. Med tanke på att jag matchat hela garderoben till den tröjan vill Mannen stämma henne på ansenliga belopp.  Varför begriper jag inte, för jag har betalt varenda knapp själv!!
Kronorna på verket i Prag blev ett par stövlar och en väska –  i just lila. Min väninna som har dubbelt svart bälte i shopping blev nästan imponerad, trots att hon själv skuttade fram som en glad Mary Poppins mellan butikerna. 

Flyget hem var inga problem, och eftersom vi kom till Malmö  vid kvart över elva på kvällen tänkte vi   ta   en taxi till sonens lägenhet. Det stod en lång rad taxibilar utanför Centralen och vi började optimistiskt fråga vad en körning till Kronprinsen skulle kosta.  Hälften ville inte uppge fast pris (– Då får ni ringa 979797, följt av en spottning), och hälften begärde sanslösa rövarpriser för sträckan. Samma sak hände det yngre paret som försökte få en bil till Spångatan.
Hallå! Kan ingen sanera bland  taxichaufförerna som enbart försöker blåsa kunder?

Det slutade med att vi tog bussen istället, och det fungerade utmärkt.

Nu är det som sagt tillbaks till Verkligheten.
Och säg det inte till någon, men jag börjar bli trött på lila…