Den här helgen innebär lite längre ledighet, åtminstone för mig som arbetar på en skola.  Om man som lärare med uppehållstjänst ska ta tjänstledigt svider det ordentligt i plånboken. Det är då man tror man har bra betalt. Alltså är allhelgona ett utmärkt tillfälle att göra en kortare resa. Tillsammans med goda vänner har Mannen och jag de senaste åren passat på att ta en lillsemester/långhelg i någon storstad. I år har vi hamnat i Prag.

Av någon anledning har jag blivit utsedd till researrangör och i år har jag lyckats över förväntan. Först bokade jag en rysligt billig flygresa med Skyeurope, men de hade ju den dåliga smaken att gå i konkurs. Något jag borde ha räknat ut själv att de skulle göra, enligt en planespottande flygfreak på jobb. Det hade jag inte gjort. Frågan om den biljettavgiften ligger nu hos American Express som jag hade betalt resan med. När jag ringde dem fick jag veta att mitt AmEx Blue-kort var en budgetvariant som inte täckte inställda flygningar. Nu ger jag inte upp så lätt, så korrespondensen fortsätter… I stället bokade vi med Cimber Sterling (helt säkert enligt flygfreaken), också det till ett mycket bra pris, och resan hit gick smidigt och bra och vi var framme i tid.
Hotellet   hade jag som vanligt bokat genom octupustravel.com, en sida på nätet med förmånliga erbjudande på hotell över hela världen. Nu bor vi på ett 4-stjärnigt, fem veckor gammalt hotell i centrala Prag, för det mycket facila pricet av 800 sek/dubbelrum för tre nätter inklusive frukostbuffé. Det är svårslaget eftersom hotellet är flott värre. Bland annat finns det en stor marmorfontän i entrén som ska skina blankt.

Entrén på Hotel Grand Majestic Plaza

Det är vissa inkörningsproblem, som t ex att duschdörrarna går på fel håll, så antingen får man pressa sig mot kall kakel – vilket man inte gör – eller så öppnas de utåt, med en smärre översvämning som följd. Och så frukostbuffén. Tjeckerna är tydligen inte helt vana vid olika länders frukostvanor, därför får vi lagom nyttiga svenskar finna oss i att yoghurten står på ett ställe, frukten på ett annat och flingorna på diagonalen i lokalen. Men annars så är det kanonfint, och vi känner oss härligt lyxiga.

Prag då? Hur är den staden? Med sina 1,2 miljoner invånare känns den ändå inte så himla storstadsaktig, kanske beroende på att man låtit alla gamla vackra hus stå kvar, de flesta varsamt renoverade och i gott skick. Arkitektoniskt behövs hur lång tid som helst att tillgodogöra sig allt. Eftersom jag nätt och jämnt kan skilja på de olika stilarna nöjer jag mig med att säga att det är enormt fint med alla tinnar och torn, barrock och gotiskt tror jag det är…? Floden Moldau,  som rinner genom staden, gör det bara vackrare. Lite varning dock för alla stenlagda gator som lätt blir hala vid fuktigt väder. Själv höll jag på att göra världens rova första kvällen. Inga lädersulor och klackaskor alltså.  Traktorsulor anbefalls.

Nästan alla tjecker vi träffat på är enormt vänliga, och de flesta kan tillräckligt med engelska för att vi ska kunna kommunicera. Det var bara en surtant, en riktig relik från öststatstiden,  i en skoaffär som låtsades att vi inte fanns, vilket leder in på ämnet shopping.
Jag hade blivit upplyst att det inte fanns några större affärer i Prag, men det finns det visst. Hade det inte varit maxbegränsning på hur tungt bagaget får vara på hemresan kunde det blivit riktigt dyrt.  Allt finns. Beroende på var man går är priserna ungefär som hemma, eller lite lägre. Utbudet är lite annorlunda, kläder, skor, väskor, kristall, ryska dockor, blingbling, liksom räknesättet.
T ex var jag inne och frågade om priset på ett litet smyckeägg, typ Fabergé, att hänga som berlock om halsen.  Det stod en stor skylt med 50 % i fönstret, och killen visade prislappen 700 tjeckiska kr.
– Alltså 350, sa jag.
– No, no. 700.
– Men det står ju 50%.
– Ja, alla andra tar 795.
– Men det blir det ju inte 50 %?
Här tog hans kunskaper i engelska (och matematik?) hastigt slut, och jag möttes bara av axelryckningar.

Det enda vi upplevt som lite störande är att många ställen fortfarande tillåter rökning.  Vi har ju nästan glömt hur obehagligt det var förr, när man luktade böckling efter en kväll på lokal, och det gjorde vi här med efter första kvällen ute på en ölhall. Det är ett nästan obligatoriskt ställe att besöka. Så fort vi klämt ner oss på bänkarna stod ölstopen framför oss, och lika snabbt kom en bricka med snapsar som smakade pepparkaka. Inte helt oävet till den bastanta maten! Vi har nu snabbt lagt oss till med vanan att fråga om det finns rökfria zoner på serveringarna, och det verkar som om många av dem insett att de flesta turisterna (möjligen undantaget danskarna) faktiskt föredrar det.

I kväll blir det (rökfri) tur med flodbåt och i morgon väntar hemresan. Om nu inte detta flygbolaget också går i konkurs, alltså.