Vi förvaltar som sagt yngste sonens lägenhet i Malmö under några månader, och det innebär en del skillnader för oss som bott de senaste 23 åren i ett litet samhälle längst ner i sydväst.
Ett exempel är vägen till och från jobb.  Även om jag ibland tar bussen från Falsterbo till Vellinge blir det ändå oftast bilen. Jag försöker skylla på att jag har mycket att kånka på, skolböcker är tungt, och att det faktiskt tar dubbelt så lång tid med buss, men vet innerst inne att det handlar om bekvämlighet.  Det är helt enkelt lättare att sätta sig i bilen direkt utanför dörren och kliva av på skolans parkeringsplats. Bussen är ändå ganska OK på morgonen, eftersom jag kliver på i början av rutten och på så vis är garanterad sittplats.
Hem är det värre. Bussen är ofta full redan i Vellinge, och att stå upp och knuffas med alla gymnasister är inte så kul. Att de skulle lämna plats till lärare finns inte på kartan. I fåfängans tecken försöker jag inbilla mig att de inte tycker jag verkar tilräckligt gammal för att behöva sitta.
Desstuom gillar jag inte att stå upp när bussen kör, framför allt inte på 90-väg. Det finns väl någon anledning till att man måste ha säkerhetsbälte i bil?
Alltså, jag kör oftast bil. Att köra från Näset in mot stan är en ganska speciell upplevelse. Först och främst, hur fin bil du än har, har ända alla andra finare.  De är ofta av tyskt fabrikat, gärna svarta eller silverfärgade, med väldigt många siffror och bokstäver till höger på bakluckan. Många har också egna registreringsskyltar som hjälper till att artbestämma ägaren som golfare, läkare, etc.
När Vägverket förra året försökte göra en bussfil i den högra filen på väg 100 över Ljungen blev det uppror. Varför begrep jag aldrig riktigt. Vänsterfilen fanns ju kvar, och vägarna är det enda stället  man alltid håller till vänster i denna kommunen. Förhållandet mellan andelen bilar i omkörningsfilen kontra den högra kan översättas direkt till valresultatet, fast tvärtom. 

När man bilpendlar från Näset har man alltså två alternativ; ge sig in i leken och tävla om vem som har flest hästar under huven, eller helt enkelt hålla sig undan.  Med tanke på min småfranska till bil blir det det senare alternativet.

Att komma till jobb från stan då. Hur fungerar det?  Avståndet är ungefär det samma. Först bussalternativet, som jag faktiskt testat. Det går, men kräver planering på vad jag kan släpa med mig. Den bekväma Miljöboven i mig vinner igen. 
”Hemma” i  Falsterbo är parkeringsplats inget problem. Den finns där utanför dörren och är alltid ledig. Så är det definitivt inte runt Kronprinsen om man kommer hem efter klockan halv fem, därför blir det ofta ett garage en liten bit bort där jag har möjlighet att ställa bilen ibland. Sedan gäller det att få med sig alla kassar och väskor, som trots idog planering nästan alltid är för många och tunga. Det blir alltså att som den värsta bagladyn kämpa sig upp för fyra och en halv våningar  utan hiss. Förbi Larsson, Carlsson, Magnusson och så är man uppe. Motionera mera!

Trafiken i Malmö är annorlunda. Visst finns det fina bilar här med, men de som går fortast är inte alltid de finaste, utan det beror mer på förarkategorin. Taxicaffisar, busschaufförer  och unga grabbar med keps är lika med varning!
Den största faran är ändå cyklisterna. Fullständigt självmordbenägna många av dem, och de finns överallt i alla riktningar.  Cyklarna går dessutom hur fort som helst, inte som vårt lugna trampande runt Skåne i somras. Nej då, här går det undan.  Du ser att en cykel närmar sig i rask takt men konstaterar att den är på cykelbanan (genom att se hur tanterna slänger sig till sidan) och du är ju på vägbanan. Men så kommer ett övergångsställe för fotgängare, och då kastar sig cyklisten av och förvandlar sig  i farten till en fotgängare som ska släppas över,  och korsar så fortfarande springande gatan rakt framför dig med cykeln i ett fast grepp. Men jag  börjar lära mig att tvärnita.

När jag tog körkort för ettt antal år sedan fick man lära sig att det var barn som var levande varningstecken i trafiken. Dessa går numera i led två och två iklädda reflexvästar och med förskolepersonal framför och bakom.
Nu är det cyklister som är varningstecknen istället.