En väninna till mig berättade att hon i veckan fått ett mail från sin chef.  Det får vi alla i bland, med mer eller mindre inlindade uppmaningar att ta på oss extra uppgifter. Vi har ju hela helgen på oss, liksom.

Men mailet som min väninna i Västergötland hade fått var av ett helt annat slag. Gulligt och rart, med idel komplimanger och med påpekandet att han saknade henne så,  älsklingen. Utan något PS om att bokslutet el. dyl. skulle vara klart innan helgen.  Klargöras ska att även om hon för det mesta gillar sin chef har hon inte alls har den sortens relation med honom.

Väninnan min är en relativt klok kvinna som omedelbart insåg att här låg ingen hemlig trånad eller freudiansk felsägning bakom, utan bara ett alldeles vanligt feltryck.  Mailet var tillika skickat mitt på dagen från någon konferens, så det kunde inte ens klassas som fyllemail.
Jag har av en del (särskilt yngre) vänners och bekantas ångestfyllda våndor förstått att  mobiler och andra tekniska hjälpmedel borde utrustas med alkolås. Hur många har inte skickat alldeles för många och alldeles för uppriktiga sms framåt småtimmarna? Eller bara tryckt fel?

Tryckte fel gjorde jag själv för många år sedan,  – vad är egentligen preskriptionstiden på sånt – på bussen på väg hem efter en glad kväll på stan med bl a min kusin. Vi brukade hålla lite koll på varandras trygga hemkomst, dvs. hon sms:ade mig när hon var hemma i sin lägenhet på Sofielund, och jag henne när jag satt  på bussen. Den gången orkade jag inte plocka upp glasögonen, men lyckades tyda de första tre bokstäverna  i hennes namn (svårigheten berodde på för små tecken på mobilen och inget annat) och skickade ett rart natti-natti-sms. Till min chef vars namn började likadant. Han har aldrig kommenterat det.  Men det är kanske många som önskar honom godnatt på helgerna?.

Väninnans chef insåg snart sitt misstag och levererade en  invecklad ursäkt om en gammal god vän som var den rättmätige mottagaren.  Väninnan i  sin tur ansåg att om han skickade sådana rara mail till gamla vänner borde han skriva böcker i hur man uppvaktar sina flickvänner. Och han, ja han uppskattade förhoppningsvis att det var en något så när sansad person som fick mailet och inte någon lättchockerad liten viol eller någon Darling Desperado.

Men – hur många mail, sms, etc. hamnar fel? Hur många får veta ovälkomna sanningar, eller kanske rentav tvärtom?  Jämfört med på brevduvans tid?  Den som var utrustad med någon inbyggd GPS och alltid kom rätt? Eller den högtidsklädde härolden som levererade allt från krigsförklaringar till dödsbud, och ibland misste huvudet på kuppen? Men budskapet kom fram i alla fall .

Förr plitade man ner namn och adress på ett kort eller kuvert, höll det i ett stadigt grepp och tågade till brevlådan, där man med samma blick som man kollade att frimärket satt kvar också dubbelcheckade adressaten. Skulle brevet till moster Brita (;-) kom det inte till någon annan heller. Nu sitter man vid datorn eller är på språng nånstans med mobilen och skickar sina meddelanden och brev.

I och för sig, om man jämför med vårt lokala postkontor där personalen antingen har  grava lässvårigheter eller  är halvblinda eller bara allmänt korkade är det kanske inte så illa med elektronisk post.
Grannana i vårt kvarter får en del av  vardagsmotionen genom att gå och lägga snigelposten i rätt brevlåda. Den motion som vi fick förr när vi gick och postade breven, innan e-posten tog över.

Allting jämnar ut sig.