Det finns alltid de som har det värre.

Du vet hur det är. 

Du stiger upp på  morgonen efter en nästan sömnlös natt. Sömnlösheten kan bero på att du är stressad och planerat veckans jobb, att din partner snarkat och levt rövare, att du lyckades sova dig genom föregående kväll i TV-soffan, ryggont, vallningar, nästäppa, etc.  Precis vilken anledning som helst, men sovit så mycket har du inte gjort.  En okulärbesiktning i badrumsspegeln gör dig inte gladare, inte ens efter en s.k. uppiggande dusch. 

Det är då man inventerar sitt renoverings-kit. Antirynkande, lyftande, sammandragande, konturframhållande, döljande, täckande, tonande och strålande krämer.  Det är egentligen patetiskt så mycket skitreklam man går på. Och inte hjälper det något nämnvärt heller.

Som kvinna tar man som nästa steg fram sminket. Lite brun penna runt det som förmodas  vara ögonen i allt moset.  Den där lilatonade ögonskuggan kan du bara glömma att dutta på för att matcha den nya tröjan. Absolut ingen färg med mer rött  i. Det vettigaste hade kanske varit att köra kontrastfärg, dvs limegrönt, runt ögonen, men nej. Inte limegrönt. Det får bli lite brunbeige istället. Klassiskt diskret. Med hjälp av mascara kan man tvinga isär ögonen och dra upp fransarna lite grann. Jag har läst, och tagit till mig,  ett knep att använda vit kajalpenna innanför de nedre fransarna för att få ögonen att se klarare ut. Hmm. Ingen belladonna-effekt precis, men lite mindre vraklik.

Med tappra steg ger du dig ut i verkligheten, för att först av allt möta grannen.  Du hälsar ‘god morgon’ så piggt du bara kan, och möts av ett tungt  ‘Är det? Jag har inte sovit en endaste blund i natt, för hunden har varit magsjuk, och jag har inte en aning om hur jag ska lyckas  komma genom denna dagen’.  Antingen stämmer du in i klagosången och ni kan tillsammans köra en tragedi värdig Norén, eller så säger du bara  -Oj då, hoppas hunden snart blir bra,  och traskar vidare. 

Det finns alltid de som har det värre.

Om du har riktig otur hamnar du i en poliskontroll på vägen till jobb, och efter att ha synat dig  sticker polisen in alkomätaren.  Du försöker föklara att du inte druckit en droppe sedan förra fredagen utan bara sovit lite dåligt.  Och då, i ett andetag, berättar polisen för dig om sin skiftgång, hur han först jobbar morgon till 14,00 för att sedan gå på igen klockan 22,00 och jobba hela natten. Sömn? Ha!

Det finns alltid de som har det värre.

Vid det här laget är du försenad och har  en rejäl huvudvärk, men biter ihop om en Iprem och kommer fram till din arbetsplats. Där möter du kollegan och frågar hur det är.  Tio minuter senare har han/hon berättat färdigt om sin värkande rygg, döende svärmor, avlivade hamster och därav drogberoende barn. Så går kollegan vidare, utan att fråga hur du själv har det.

Det finns alltid de som har det värre.

Efter en dag då du fått fjorton nya  extra arbetsuppgifter, varav hälften egentligen borde ha utförts av din chef,  och den andra hälften av en utbränd kollega, närmar sig arbetsdagen äntligen sitt slut. Du är ganska färdig själv också och går barfota eftersom du är själv kvar i lokalen.  Går man utan skor får man skylla sig själv om man trampar på en glasbit och skär upp foten.  Trycka, klämma, tvätta, plåstra och försöka få ner foten i skon. 

Lätt haltande kommer du till affären för att proviantera lite på hemvägen. Där möter du en bekant som undrar varför du haltar, och innan du hunnit svara berättar bekanten  utförligt hur helt jävla knäckt hon/han är för att hon/han har ont i sin fot av en hälsporre. Bekantingen har inte kunnat gå riktigt på tre månader.

Det finns alltid de som har det värre.

Hemma igen börjar du berätta för partnern om din hemska dag och  upptäcker att han somnat innan du kommit halvvägs. Du väcker honom för nu jäklar vill du få  lite empati och förståelse. I stället  får du en blåsning . Han har haft en sju resor jobbigare dag, med åtta gånger mer att göra och mött ännu  knäppare människor och behöver faktiskt lugn och ro. Dessutom har han sovit dåligt på natten.

Det finns alltid de som har det värre.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Empati, I-landsproblem, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s