För tillfället  har vi tillgång till yngste sonens lägenhet i stan, och alltså kan idka lite cityliv. Det är en nyhet för oss, att bo nästan mitt i stan. Uppväxta i utkanten av Malmö har vi senare haft bopålarna  i två olika kranskommuner och det har varit lite av ett projekt att ”gå på Stan”.  Riktiga lantisar med andra ord. Men nu passar vi på.

Under sena fredagseftermiddagen blev det en promenad upp i city. Förkylning till trots, är det happy hour så är det.  Dessutom  var det en internationell matmarknad med en massa olika stånd med matvaror och annat från olika länder.  Det blev ett antal ostbitar och marmeladburkar i påsen innan vi kom hem. 
Det är så jag vill minnas Malmöfestivalen från de tidiga åren. Möjligheten  att strosa runt och lukta, pröva och prata om olika smaker utan att bli ruinerad eller nertrampad.

I går var det sedan gallerinatt. Det har tydligen varit varje år  i elva år innan,  och det har bara gått oss förbi.  Trots ett hyfsat konstintresse sedan gammalt och det faktum att jag alltid haft svårt att passera någon konstutställning utan att slinka in har det inte blivit av tidigare. 
Vi startade vår vandring ungefär vid Katolska kyrkan, och det tog lång tid innan vi kommit genom alla gallerierna bara upp till Fersens väg. Massor av folk och konst, och en hel del vinskvättar också. Att jag dessutom träffade fler gamla bekanta än man normalt gör på en skolreuninon gjorde inte det tråkigare.

Nästa koncentration av gallerier var på gamla väster.  Lite trendigare, lite mer inriktat på ny design än området mellan Hästhagen o Davidshall.   Vinet  hade uppenbarligen flödat där också, åtminstone ner i den kvinna som klamrade sig fast i en frisörstol på ett galleri, samtidigt som hon försökte förklara för övriga besökare vad konst innebar. Jag tror i alla fall det var det hon ville få fram. Hennes språk var väldigt glutturalt och det tog en stund innan jag blev övertygad om att det verkligen var svenska.

Vädret bjöd också till. En mildare senseptemberkväll får man vänta länge på, och att sitta utanför Café Siesta och titta på folklivet med en espresso när klockan närmar sig elva på kvällen väckte gamla minnen.
På vägen tillbaka blev det en ny vända inom gallerierna borta vid Katolska kyrkan. De tavlor som imponerade mest på mig var av en ung köpenhamnskille, Niels Corfitzen, som med sin blandning av fotografisk likhet och graffiti på stora dukar kändes otroligt fräsch. Vill ha!! Det är bara en liten fråga om finasieringen…
En annan favorit var de  tovade hönsen som hängde som jakttroféer på väggen på ett ställe nära Lilla Torg.

Tyvärr (?) stängde de flesta till midnatt och vi hann långt ifrån med alla gallerier. Det kommer att bli fler stadspromenader de närmsta veckorna, även om det inte är vernisage då. Rödtjutet får jag väl dricka nån annanstans.