I går var en TV-kväll. Eller egentligen inte-orka-göra-nånting-kväll då man ligger som en padda i soffan. Först Cook-along med Tina och med Carolina Gynning som gäst, dvs två skånska tjejer som inte gör det minsta för att dölja sin härkomst. Programmet är kanske inte en jättehöjdare, men Tina är proffs och Gynning är som hon är. Hon tar för sig. Lika ödmjuk som Zlatan ungefär, men kaxig på ett charmigt sätt.

Så på en annan kanal kom andra avsnittet av veckans stora snackis; Svenska Hollywoodfruar. Jag såg inte första avsnittet, det var helt enkelt inte tilltalande i programtablån, men har under den senaste veckan mer eller mindre tvångsmatats med Anna Ankas artikel på http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor Första gången jag läste den skrattade jag. Det måste vara ett skämt. Sedan fick jag refererat en massa citat från programmet och började ana att det var seriöst menat. Men inte kan en kvinna, uppväxt i västerlandet i nutid ha en sådan syn på könsrollerna? Eller kan hon? Kan det verkligen vara hennes affärsidé att genom att tillfredställa en mans lustar och krav på skönhet runt omkring sig, säkra sin egen ekonomiska och sociala trygghet?
Människan kan väl inte på fullt allvar tro att hon blir en förebild för svenska kvinnor år 2009?
Att som vuxen på alla sätt vara beroende av en annan person, i det här fallet en man, är något vi tack och lov lämnat bakom oss i historien. Svenska kvinnor idag är myndiga och har samma möjlighet som en man att välja om och vem de vill leva ihop med, och på vilka villkor, även om det fortfarande finns fler steg kvar att ta på jämställdhetens trappa. Lika lite som vi vill ta på oss burka eller slöja för att inte fresta en man vill vi ägna våra liv åt att vara samme man till lags. Det har inte ett smack med jantelagen att göra. Det är härligt med människor  – kvinnor som män – som lyckas på sina egna meriter och kvalifikationer. De är föredömen! Kan de lyckas kanske jag också kan. Om jag inte misstar mig är det faktiskt något liknande som är the American Dream.

Nej, det var för knepigt för att stämma. Anna Anka måste helt enkelt driva med hela etablissemanget. Med den inställningen zappade jag över till programmet.  Men efter en stund så… fru Anka visade alla tecken på att ta sig själv på största allvar, både vad det gällde att visa upp sin (eller mannens) framgångar och att salta till såväl trädgårdsmästare som sniglar. Puh. Det var ett tröttande spektakel,  hennes skånska till trots.

Det är  tur att Tina  och Gynning finns så att inte hela Skåne blir stämplat som koko.

Att kunna ligga  slängd i soffhörnan, omålad och i mysdress, är en rättighet jag värnar om.  Även om jag är gift.