Loppet

Det är gjort! 

För första gången i mitt liv har jag , tillsammans med circa 800 andra, däribland ett antal kollegor sponsrade av arbetsgivaren, deltagit i ett motionslopp. 
Fem eller tio km gå, lunka  eller löp, eller en sprungen halvmara.  De liiite mer sportigare tog milen, de riktiga entusiasterna halvmaran och  för egen del blev det  fem km. Stavgång. Det kändes  helt självklart att anmäla sig när kallelsen gick ut via massmail på skolan. Har man cyklat Skåne runt och stavar dryga sju km några gånger i veckan (ambitionen finns i alla fall) var det  inget att fundera på. Dessutom var jag något trött på Mannens eviga redogörelser för när han sprang Lomma-loppet  i början av 1980-talet.  Inför flytten diskuterar vi om hans orange nummerlapp därifrån verkligen ska flytta med. Jag ville med andra ord ha en egen nummerlapp att spara på. 

Så kom Dagen. Och hur fånigt det än låter, så fanns det lite nerver med. Aldrig förr hade jag frivilligt (eller ofrivilligt) ställt upp i något liknande. Har man varit under hela sin skoltid varit den där som stått kvar när brännbollslagen valts – ”Och vem tar Monica??” – är inte idrottsakttiviteter det högsta på prioritetslistan. Men där var jag i alla fall, med nummerlappen fastnålad på bröstet, och med fjorton  färdigförpackade ursäkter i skallen om  varför jag inte kunde ta i; förkylning på G, muskelsträckning, mens (nä, det tror ingen på längre, även om det fungerade på högstadiet), mm.
Tänk om jag kom i mål sist av alla? Dessutom såg jag bara en enda till med stavar, och jag tror hon var äldre och tyngre än jag – eller så var det bara min självbild som var skev. Det var i fler än jag som hade färdiga ursäkter för en dålig placering. Två stycken sade från början att de skulle gå runt pga. infektioner i kroppen. Fine! Det gillade jag, mina odds att komma sist minskade.

Startskottet gick, men inte upplevde jag någon euforisk känsla som jag hört att en del gör i sådana ögonblick. Det var kanske inte min grej, det här?
Löparna satte av i full fart, medan vi promenadankor tog det lite lugnare. Med stavarna kan jag ändå få upp ett hyfsat tempo och jag lade in en lite högre växel. Det tog på stoltheten  hos de förkylda kollegorna – jag är ju ändå äldst i gänget – och vi turades om att ”dra” tills den sista kilometern, då drog de från, alla utom en.  Men jag kom i alla fall inte sist, utan hamnade på 71:e plats av 170 tidade damer, nu när slutresultatet publicerats.  Bara 21½ minut efter segraren. Eller nästan dubbel så lång tid som hon behövde.
Men vadå? Jag kom i mål och förärades en banan och en medalj.

Bananen tuggade jag i mig, men medaljen ska jag vårda ömt och visa för eventuella barnbarn på min ålders höst.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Motion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s