Det är nordisk konferens för vuxenutbildning i Reykjavik och här är jag. Efter några intensiva timmar på skolan på morgonen bar det av. Smidigt värre. Tåget kom i tid på Svågertorp, incheckning på Kastrup terminal 3, den man kommer upp på, och tavlan upplyste mig om att jag även kunde checka in i SAS businessdisk, trots att jag skulle flyga ekonomi med Iceland Air. Det flöt på hela vägen in i stora avgångshallen. Där insåg jag varför vi inte har varit i Danmark mer än en hastig visit i sommar. Det är för att det är ett rån att göra något i det landet, och danskarna har inte ens vett att se glada ut när de rånar en. På konferensschemat stod att det skulle serveras middag kl 19.30, alltså 21.30 enligt min inbyggda klocka. Så dags brukar jag ha intagit viloläge i soffan och vara på väg till ett möte med John Blund. Faktum var att jag måste ha något i magen innan flyget gick, för där brukar det inte serveras något som gör en glad.

Jag såg en italiensk restaurang, typ snabbmat, där man pekade på vad för sorts pasta, sås och topping man ville ha, och en flink kock slevade ihop det hela i en wookpanna med ett resultat som liknade det jag brukar hitta i mina matlådor med rester. Det kändes alltså tryggt. Nästan som i skolans överbefolkade pentry.
Framför mig i kön stod ett svenskt par, där han på klockren göteborgska sade till kocken ”De la tur att han där kan deska” Både kocken och ”han där” vid vasken såg ut som frågetecken, så med en göteborgares sanna envishet upprepade gästen sin kommentar. Nu fattade de. Särskilt han där. Och han blev inte glad alls utan närmade sig disken med hotfulla steg och en flottig wookpanna i handen. Deska betyder kanske något helt annat på hans språk?

 Fru göteborgska var lite snabbare mellan öronen än sin man och försökte släta över, liksom han vid disken, som febrilt talade om att de samarbetade och turades om med uppgifterna, (Dansk flexicurity?) Något handgemäng utbröt aldrig, jag fick min tallrik pasta, tog ett miniglas vin och ett lite större med vatten och gick till kassan. Det var typ IKEA-restaurang där man plockade på sig o betalade vid slutstationen. 198:- DKK. Jag ville betala i svenska. 285:-!
Man inser varför det finns så få turister i Danmark. Det beror inte på att det är svårt att få visum i Asien.

Väl ombord på planet upptäckte jag till min glädje att det, trots att jag åkte ekonomiklass, fanns gott om benutrymme,. Dessutom bjöd de på alkoholfria drycker och hörlurar till filmen (Moulin Rouge), och höll nästan tiden. Heja IcelandAir!

Bagaget kom också som det skulle, mitt bland de första. Tullarna, som tydligen var sysslolösa, plockade in mig och kollade mina väskor. De kunde inte svara på VAD man skulle kunna smuggla hit. De plockade även in den asiatiska tjejen som kliat sig frenetiskt, bett kabinpersonalen om sockerpåsar och skakat mest hela tiden. Hon var endast iklädd flipflop, nylonshorts, fotbollströja, keps och ett antal tatueringar. Hennes bagage var en blommig badhandduk som hon suttit invirad i på planet och en plastbag. Eftersom vi suttit bredvid varann och jag är allmänt social fick jag lite funderingar på om det hade något samband med tullandet.

På något informationspapper stod att man måste köpa biljett till flygbussen inne på flygplatsen. På bussen utbröt den stora villervallan. Mängder av medelålders kvinnor i pagefrisyr och fotriktiga skor, många dessutom i kläder från Gudrun Sjödén, vällde på bussen och försökte a) köpa sin biljett där b) övertyga chaffisen att biljettpriset ingick i deras flygbiljett eller hotellvoucher. Det var inte jättesvårt att räkna ut att vi skulle på samma ställe. Jag har också något liknande pagefrilla och bekväma skor, jag vet, men det finns lägen när jag allvarligt överväger tuppkam och cowboyboots alternativt svinrygg och stilettklackar.

Efter många turer hit och dit var alla tanterna på plats och skulle då ställa bak sina klockor två timmar. Hur svårt kan det vara? När sedan fyra av damerna, hemort Stockholm, plockade upp sina taxfree-parfymer och började testa i bussen funderade jag i mitt stilla sinne på vuxen-utbildningens framtid. När jag kom på att det säkert även var skolledare med på tillställningen föll bitarna på plats. Allting har sin förklaring. Men minen på två manliga resenärer, typ valbrottare, borde förevigats när de sveptes in ett moln av Elizabeth Arden.

Kvällens program kändes inte superviktigt. En knastertorr politiker som mässade om krisen, en engagerad lärare/författare som propagerade mannavett och för palestiniernas sak och visade Mary Poppins från YouTube (nej, jag fattar inte heller vad det har med ämnet att göra), samt en välondulerad man som spelade piano till en pipig flickkör. Vi fick mat till slut. Jag hamnade vid ett bord med ett gäng trevliga finskor och några stockholmare, varav en manlig lärare som jag stött på förr. Nu förekom jag honom och sade i samma andetag som jag presenterade mig att ja, jag jobbar ihop med P som du var på kurs med. Han har nämligen frågat efter henne varenda konferens jag varit på. En del gör tydligen intryck.

Det serverades en buffé med grönsaker, lax och något odefinierbart mörkt gott kött, plus varm mat (ris, potatis, fisk o kött efter behag) och slutligen ett bord med olika desserter och tårtor till kaffet. Toppen precis innan man ska lägga sig. Det blir gym varje dag nästa vecka.

Förresten, det där mörka köttet som alla undrade vad det var, mer än gott. Jag frågade. Det var rökt puffin. Alltså lunnefågel, såna där söta som liknar pingviner. Och det har jag klämt i mig med god aptit.