Ibland går det månader utan att det händer något på festfronten. Helg efter helg i soffhörnet utan några som helst sociala aktiviteter. Och ibland bara rasslar det till och festerna duggar tätt. Så har det varit ett tag nu, och igår var det dags igen. Invigningsfest på ett boende vid ett ställe där man blev beskylld för att ha  solat om man var riktigt blek när jag var liten. Ett fancy inbjudningskort i form av en rullad cigarr bjöd till karibisk afton kl 19,00. Förbindelserna gjorde att vi kom dit tio minuter innan, och möttes av en ringlande kö i dubbla rader. Det har nog något med generationsskillnader att göra, för inte står ungdomarna i kö för att komma in på sina ställen före utsatt tid? Medelåldern var alltså hög, så hög att t o m vi sänkte den.

Prick 19,00 öppnades dörrarna, folket prickades av mot gästlistan och där stod såväl VD för bygget som den store Festfixaren själv och tog i hand och hälsade alla välkomna.  En röd, kall drink serverades och vi strosade runt och tittade på lokaliteterna. Plötsligt noterar Mannen att den äldre delen av gästerna är i full färd med att markera platser till sig och de sina vid borden. För åtta år sedan var vi på charterresa på Azorerna med ett gäng pensionärer och lärde oss den hårda vägen att det gäller att kasta all uppfostran över bord och roffa åt sig, om man vill ha något i det sällskapet.  Så för att få sitta tillsammans markerade även vi två stolar.

Bland de övriga gästerna fanns en det mycket att titta på. T ex före detta skönhetsdrottningar och wanna-be-skönhetsdrottningar i skiftande åldrar från dryga 20 år upp till närmre 80. Som sagt, det är alltid för tidigt att ge upp. Klädseln var varierande. Ju äldre desto mer uppklätt kan man nog sammanfatta det. Äldre damer med nylagt hår och finklänningen på, och några ungtuppar som gjort sitt bästa för att sticka ut med hatt från HM till lagom vintagiga klädslar.

Att smyglyssna  är fult, jag vet, men ibland är det svårt att låta bli. Jag hörde en parant dam i absolut översta tonåren som anförtrodde en annan sin affärsidé; att gifta sig rikt och låta mannen lämna henne med en god ekonomisk vinst. Det är bara att önska henne lycka till på de nya jaktmarkena.

Vi hade tur och hamnade vid ett  bord med väldigt trevliga människor och både vin och samtal flödade på. Är det karibisk afton med klass så spelar ett karibiskt band. Dessa verkade så genuint äkta att jag ett tag undrade om de verkligen var det, eller fått ta del av överblivet smink från Teaterbåten. Men spela kunde de. Synd att vi inte kan dansa salsa – det blir kanske ett nytt projekt att lära sig så småningom?

I barerna serverades drinkar från Karibien. Av de jag lyckades testa mig genom ble Che Guevara favoriten. Undrar vad gamle Che hade gillat att serveras som drink på ett lyxigt lisvtids – förlåt livsstils -boende?

Så småningom tunnades det av bland folket och även vi skulle bege oss hemåt. I dörren föräras vi en gottepåse att ta med.  Väl hemma igen packade vi upp kassen. Där fanns en liten necessär med spa-produkter (helt naturligt eftersom det finns spa på anläggningen), en heminredningstidning (ganska självklart varför), en reklam-CD från ett sängföretag (sova bör man) och en bok. En bok med titeln Kamelklubben av David Baldacci.

Jag vill inte tro att titeln är vald av en slump.   Det tilltalar min humor!

.