Att bli uppmärksammad

För några veckor sedan ringde en journalist från Sydsvenskan och undrade om de fick göra en artikel om mitt bloggande. Någon hade tipsat dem, och de skulle skriva om bloggare i olika åldrar.

En ung tjej, en i trettioårsåldern och så en, en… en….  – Gammal? fyllde jag i. Nja, men 50 plus tyckte hon lite diplomatiskt. Okey, det var jag med på. Det hade ju varit roligt att få lite spridning på det jag knackar ner. Hon kom tillsammans med en fotograf och eftersom det är mer än pennan som går av sig själv här, pratade vi nog ganska länge. Fotografen såg lite bekymrad ut. Hon undrade säkert hur hon skulle få till en hyfsad bild med det råmaterialet. Ändå hade jag försökt piffa till mig i förväg med en viss renovering. Så där naturligt casual utan att se uppspacklad ut var syftet.
Det togs bilder ute och inne, nära och på avstånd och i mitt stilla sinne var jag övertygad om att det skulle bli en bild i frimärkssorlek, typ by-linare.
Jag berättade för de närmast sörjande att de skulle hålla utsikt och läsa tidningen riktigt noggrant närmsta veckorna.

Så, förra måndagen, när jag precis somnat vid 23-tiden ringde telefonen. Det var dottern som något upprörd frågade om jag visste att en närbild av mig satt på Sydsvenskans Internetupplagas förstasida, plus att det stod att  jag gått upp 1,5 kg. Det visste jag inte. Att det stod på nätet alltså. Vikten kände jag till.  Jag var tvungen att få liv i burken igen och kolla. Jo då. Hon lurades inte.
Klockan fem på morgonen var jag uppe och pudrade näsan (det är så man ska säga istället för vad man egentligen gör på toa, har jag lärt mig) och var tvungen att plocka upp avisan. När jag lade den på köksbordet delade den sig med automatik och helsidan var ett faktum. Mycket, mycket större uppslag än jag hade förväntat mig.
Innan klockan var nio på morgonen hade mailen börjat ramla in. Väninnan påpekade smått ironiskt att noga behövde man väl inte läsa för att hitta artikeln.
Men den var trevligt skriven (även om jag bara var 54  dagen artikeln publicerades) , och bilden…. Förutom att den var stor är det väl bara att inse att jag ser så ut, och att fotografen gjorde det bästa hon kunde utan att använda alla Photoshops utslätande och insugande funktioner.
Jag erkänner. Min självbild är dålig.  När det var dags för nytt pass senast var jag hos tre olika fotografer innan jag blev nöjd. Då blev bilden så pass att passkontrollanter höjer förvånat på ögonbrynen och jämför verkligheten med bilden en gång extra, innan de ser  på datumet passet är utfärdat. Helt hysteriskt, säger den äldste sonen. Förstår inte vad han syftar på. Nån TV-serie förmodligen.

Besöksstatistiken gick i topp på bloggen, från tidigare toppar runt 150 besökare/dygn upp till närmre 1100 direkt efter publicerandet. Dessutom har folk som jag knappt känner, och som jag definitivt inte trodde visste vem jag var kommit fram och kommenterat eller gratulerat. Någon berättade till och med att de hade  haft den som högläsning. Det förpliktigar. Gamla vänner och arbetskamrater som jag inte haft kontakt med på många år har hört av sig. Det är jätteroligt och värmer. Vem blir inte glad för beröm, även om man på typiskt svenskt manér inte är riktigt  van vid att ta emot det?
Sedan finns det de som inte med ett ord nämnt att de sett artikeln, men av misstag(?) råkar nämna något de läst här.
Föredragshållaren på en av våra fortbildningsdagar raljerade  i sitt brandtal om Internets fördelar och lärplattformar om tidens bloggande och menade att det var en form av narcissism. ”Allt ljus på mig, se vad jag gör; Jag steker sill”.  Tja, så kan man också se det, men jag är tämligen övertygad om att om han kunde sälja reklamplatser,  och få chansen vara med i Let’s Dance hade han bloggat satan.
Själv har jag inte de ambitionerna, även om tanken på att slängas runt i luften av Tobias kittlar fantasin.

Nu är jag igång och jobbar lönearbete på heltid igen, och har inte hunnit skriva så mycket av den anledningen, men känner också av någon fånig prestationsångest.

Alla dessa vänliga, uppmuntrande ord.  När jag sätter mig framför datorn och vet att många förväntar sig tankvärd, gärna underhållande  läsning, då, då…

Det är något jag inte kan sätta ord på ännu,  men fortsätt gärna  att läsa.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att bli uppmärksammad

  1. Simon skriver:

    man gratulerar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s