Hundliv

Vi var hundvakter i helgen.
Tidigare har vi varit lyckliga ägare till  sammanlagt fyra hundar, modell större, utsdpridda över närmre 30 år. Den senaste var en helt fantastisk hovawart vid namn Zac.  Zac var lugn inne och med mycket go ute. Förutom när tikarna löpte (vilket de hade ett heltäckande skiftschema för) stannade han i trädgården utan staket eller lina. När Zac lämnade jordelivet för några år sedan funderade vi länge innan vi beslöt att göra ett uppehåll i hundägandet.  Barnen var utflugna och vi jobbar båda heltid, så det kändes inte rätt att skaffa en ny hund, och det där med dagis känns passerat för vår del, oavsett hur många ben den bortlämnade har.

Zac

Det är förresten en historia i sig själv med Zacs  hädangång. Som hundägare försöker man i det längsta bortse från att ens bäste vän inte mår bra. Inte haltar han så mycket idag, Nej, han springer ju på riktigt bra, och det är ju golvet som är halt så han inte kan resa sig, osv.
Till slut är det ändå bara att inse fakta. Vi insåg det den dagen när Zac tömde blåsan mitt på köksgolvet direkt efter promenaden, och såg ut som han bara ville sjunka genom samma golv. Stackaren! Tolv och ett halvt år är en hög ålder för en så stor hund och det bestämdes tid på djursjukhuset. Zac var medveten om vad som var på G och för första gången i sitt liv gick han frivilligt med in i den lokalen.
Han fick sin spruta och somnade in i mitt knä. Personalen frågade om jag ville ha honom seperatkremerad, men i det läget ville jag bara ha det avslutat och komma därfirån och sade nej.
Lillebror läste på högskolan på annan ort och blev över sig given när han hörde det, och ville absolut att hans hund skulle begravas under lönnen i trädgården där han legat i skuggan alla sommardagar. Alltså ett telefonsamtal till djursjukhuset som berättade att transporten med avlidna djur redan gått till djurkrematoriet. När jag ringde dit fick jag veta att de hade stängt för helgen. Välkommen tillbaks på måndag morgon.
Så blev det, en man gick igenom inkommande post (galghumor) och hittade något som verkade vara vår hund, och lovade att ordna en separatkremering. Jag var välkommen att hämta askan i slutet av veckan. När jag väl hittade dit efter ett antal turer på de olika löpslingorna vid Spillepengen kom jag in i ett rum, upplyst av levande ljus och med sakral musik på dämpad nivå i högtalarsystemet. På hyllorna runt väggarna stod urnor i olika form och material.
En deltagande man skyndade fram, grep min hand i båda sina och undrade om jag var den han trodde och beklagade sorgen. Sedan ilade han iväg och kom tillbaks med en kartong i form av en dekorerad urna. På denna satt en post-it-lapp med mitt namn.
Vid vissa tillfällen bör man inte börja fnissa.  Detta var ett sådant och jag fixade det inte. Ett antal hundralappar bytte ägare (det kostar att kunna begrava sin bäste vän) och jag tog lådan/urnan för att gå ut. Då, när jag kände hur tung den var, brast det och fnisset  övergick till hysteriskt hulkande och snörvlande. Jag tillhör typen som blir rödmosig och svullen av minsta lilla tår. Inte alls som en del medsystrar som bara blir stjärnögda medan en tår sakta ramlar nedför deras kind och samtliga män slänger sig fram med nystrukna linnenäsdukar med monogram. Om mannen på krematoriet sett Fyra nyanser av brunt eller bara var yrkesskadad vet jag inte, men han ledde mig i alla fall ut genom dörren, och pekade på den enda bilen, dvs min, på parkeringen.
Så småningom kom jag hem, via en plantskola där en rosenbuske inköptes. Lådan begravdes så djupt det gick och rosen planterades ovanpå. Nu kan vi med rätta säga att där ligger en hund begraven. Hoppas bara att det är rätt hund…

Något år senare köpte dottern en halvgammal schäfervalp, som hon planerade att ha med sig i jobbet. Tills den var färdig för detta skulle vi ställa upp som hundvakter när det behövdes. Det behövdes ofta. Under den tiden lärde vi känna många nya människor som vi bad om ursäkt, borstade av och i värsta fall hjälpte på benen efter hundens utfall. När dottern kom till insikt om att hon nog inte ville ha hund på jobbet satte vi ner foten. Vi ville definitivt inte bli bundna av en hund som inte ville vara bunden  i någon form av koppel, men som inte klarade av att gå lös utan att försöka dominera allt från andra hundar till regionalbussarna. Öppet köp gällde hos uppfödaren och lugnet lägrade sig.

Nu är vi som sagt hundvakter ibland. Det innebär mestadels sköna promenader och luftning av regnkläder, och talesätt som hundväder, raining cats and dogs, etc.  får sin förklaring.
Insikten om att det är ett stooort ansvar att  ha hund gör sig påmind , och för närvarande är jag inte beredd att lägga ner så mycket tid och engagemang.  Någon sade att man kan vara hur många som helst om en hund. Lite time sharing kanske?

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hundliv

  1. Håkan skriver:

    Timesharing? Låter som upplagt för en vårdnadstvist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s