Det var en gång två små barn som växte upp i samma kvarter. Deras namn var Richard och Anna, och redan som femåringar delade de drömmen om att en gång bli journalister.  De såg hur tidningsfolket  i sina bilar, märkta med PRESS, kunde komma fram där ingen annan släpptes in och var fulla av beundran . Dessutom hjälpte pressen folk som behövde det och kunde alltid rycka ut till den svages försvar. De vuxna kallade dem ibland för en statsmakt och var noga att hålla sig väl med dem.

Richard och Anna satte pinnar bakom sina öron och låtsades att det var pennor, fäste textade lappar med ordet PRESS både på sina tröjor och cyklar, stoppade skrivhäften i fickorna och fantiserade om hur underbart det måste vara att vara journalist på riktigt.

Åren gick och Richard och Anna växte upp och klarade av både grundskolan och gymnasiet, och skaffade sig några års arbetslivserfarenhet där de träffade  människor av olika slag.  Det var dags att söka till journalisthögskolan. Där kom minsann inte vem som helst in. Förutom att kunna skriva på bra svenska och ha en god allmänbildning måste man bevisa att man var i fysiskt god form. Uppdragen kunde ju innebära att man måste ta sig fram genom terrängen på alla möjliga sätt för att få tag på personer som borde intervjuas.  Det kunde ju hända att man skulle intervjua folk från andra länder,  och då var extra språkkunskaper meriterande. Dessutom fick man bevisa för en psykolog att man kunde vara objektiv och verkligen skriva sanningen,  hela sanningen och inget annat än sanningen, oavsett vem det handlade om.

Både Anna och Richard kom in på sitt andra försök och hela kvarteret jublade.  Det blev flytt till kungliga Hufvudstaden, där man byggt upp ett helt lite kulissamhälle för att träna de blivande journalisterna i allt de behövde kunna.  De fick lära sig vässa pennor, ladda kameror och datorer, byta patroner i skrivare, ställa skjutjärnsfrågor, klättra över och under staket, spana i buskar och smyglyssna. A och O var dock objektiviteten.

Efter examensdagen väntade Verkligheten på dem. De fick jobb i en av landets större städer och började glatt och hoppfullt sina nya arbeten. Vilken känsla att kunna visa sin PRESS-legitimation  och vandra runt bland människorna  och känna att man behövdes. Redan andra dagen blev Anna lite undrande. En ung kille hade ropat grisfitta efter henne. Hon hade aldrig sett honom förr och intalade sig att hon hört fel. När hon mötte Richard nästa gång berättade han att ett helt gäng stått och ropat svin i korus till honom. Det var tur att de lärt sig vara objektiva på journalistutbildningen, och inte ta något personligt.

Så småningom insåg våra unga vänner att det här var en del av deras yrkesvardag. Det fanns en grupp människor som inte begrep att journalister gjorde sitt jobb och kunde hjälpa dem när det behövdes. Tvärtom såg de dem som symboler för makten och ville till varje pris krossa dem.  Men både Richard och Anna gjorde som de lärt sig på utbildningen. De behöll sitt lugn, log uppmuntrande och frågade ”Hur står det till här då?” även om det kändes konstigt. De ville ju bara skriva sanningen.

En dag skulle de bevaka ett större arrangemang för sin uppdragsgivares räkning och satt tillsammans med flera andra journalister i bilar med PRESS-skyltar på.  Många tidningar hade skickat dit journalister. Ett gäng  ungdomar som inte hade något annat att göra samlades runt press-bilarna och började ropa om grisar och svin. Journalisterna hade fått besked att ta det lugnt och bara registrera det som hände. Men när ungdomarna började kasta gatstenar och flaskor mot bilarna fick några av journalisterna nog, glömde allt de lärt sig om objektivitet och lugn, övergav språket de lärt sig på journalistutbildningen och anammade ungdomarnas jargong med djurliknelser. Det blev apejävlar istället för grisar. Med tanke på deras utbildning kunde man verkligen förväntat sig lite mer fantasi och omdöme, men i en stressituation så…
Vad de mer glömde var att de spelade in alla ljud.  Snart fick alla höra vad som sagts i PRESS-bilen och skandalen var ett faktum. Så får man inte uttrycka sig som journalist. Inte ens under stress och stenkastning.
Många blev upprörda. En del tyckte att det inte var konstigt att ungdomar som inte hade något annat att göra kastar sten och molotov-coctails på journalister när de kallas för apejävlar och annat hemskt, medan andra tyckte att journalisterna istället verkligen borde ha laddat sina bläckpatroner och satt punkt för ungdomarna.

Anna och Richard fick så vackert vänja sig vid att kallas både det ena och det andra, och om de skulle få för sig att beklaga sig   var svaret ofta givet:  Jamen vad förväntar ni er, när ni journalister kallar dem för apejävlar??

När någon idag frågar Anna  eller Richard om de ångrar sitt yrkesval dröjer de på svaret, tänker efter  länge innan de svarar nej.  Den ursprungliga tanken  finns  kvar inom dem ännu.  De tycker fortfarande att det mesta av arbetet är  roligt,  och de tycker att de behövs.
Problemet är att inte alla förstår att Richard och Anna inte bara är journalister, utan också människor. Människor som utövar sitt yrke.

P.S. Egentligen heter Anna och Richard något annat, och egentligen är de faktiskt inte journalister heller.