Min ena kindtand har jäklats med mig snart ett halvår, och är under behandling så att säga. Första behandlingen tidigt i våras var grym. Rotrensning där bedövningen inte tog i den inflammerade tanden. Helt ärligt föder jag hellre  barn  än gå igenom en sådan rensning till. Sådana löften känns säkra att ge i denna åldern.
Den andra rensningen av rötterna, i april, var uthärdlig och jag började hoppas på ett liv efter detta. Tanden skulle vila en tid, späckad med någon bakterie- och rotdödande goja, men blev inflammerad på nytt i juni. Det var en minst sagt nervös patient som satte sig i stolen då, och blev såå lycklig när det räckte med en kur antibiotika (som jag ända behövde för ett fästingbett) och byte/slipning av täckförband. Sedan har den lille rackarn (tanden alltså, inte tandläkaren. Hur lugn han har varit har jag ingen aning om) hållit sig nästan lugn hela sommaren, men kände väl att verkligheten och jobbet närmade sig, och började alltså ömma igen.
*suck* Det var bara att ringa farbror tandläkaren igen för att förhoppningsvis få det fixat innan skolan sätter igång på allvar, och jag fick en tid i förmiddags.
När jag sätter mig i väntrummet skymtar jag en ung, väldigt blond sköterska men reflekterar inte närmare på det.  Kanske lite kul för min inte allt för purunge tandläkare att titta på?
Efter en stund kommer en man i 39-årsåldern, klädd i vit rock ut och undrar om jag är jag. Jo, ibland är det inte lönt att neka. Han presenterar sig som min nye tandläkare och ber mig komma med in. PANIK!! Var är min gamle tandläkare som jag äntligen lärt mig lita på? Och vem är denne unge sammetsögde man som påstår han är min nye dito??  Alla flyktimpulser satte in och jag kalkylerade allvarligt på mina chanser att springa därifrån utan att han eller den blonda hann stoppa mig. Något pokerface har jag aldrig haft, och han såg säkert vad jag tänkte och serverade mig hela sitt CV, inklusive att han var mycket van vid rädda patienter, och berättade att han precis tagit över praktiken. Nåja, det lät ju ganska förtroendeingivande, och eftersom tandeländet värkte och han redan konstaterat att det fanns bakterier i roten var det lika bra att sitta kvar i stolen. Uppriktigt sagt har man inte så mycket att välja på i den ställningen med en salivsug i munnen.

Han samlade pluspoäng när han erbjöd mig bedövningssalva innan sprutan. När det gäller tandläkeri har jag ingen som helst stolthet. Behandla mig gärna som ett barn. Ju mindre desto bättre!
Så blev betan uppborrad, spolad och sanerad igen, och en ny tid för att korka igen den – förhoppningsvis permanent -är  inbokad till nästa vecka.
Även om jag inte precis gläds åt det kommer jag åtminstone att gå dit med en viss tillförsikt…