Mitt långa lov närmar sig slutet.

Det tog flera veckor innan jag lyckades sova längre än 6,30 på morgonen – den tid då jag vanligen går upp när jag arbetar. Och när man vaknar så pass tidigt är man trött vid 23-tiden. Åtminstone jag.
Det blev att försöka undvika att hamna i TV-soffan, att stå upp och titta i värsta fall,  prata med allt som om i min väg (krukväxterna, Mannen, whatever),  bara  för att hålla mig vaken lite längre.  Sedan kom cykelsemestern och då bullibumpade vi av ren utmattning nästan innan huvudet nått kudden, med resultat att vi satt vid frukostborden senast klockan 8,00 varje dag.
Till slut så gick det i alla fall. De sista veckorna har jag trynat så gott fram till nio-tiden.  Då, när jag efter mycket möda och besvär lyckats vänja kroppen vid att sova på morgonen, vad händer då? Jo, då ska man vänja sig tillbaks att gå upp i ottan.
Ja, ja, det finns säkert de som tycker att 6,30 är nästan lunch, men till den skaran räknas definitivt inte jag.

VARFÖR grips man av ångestliknande symtom varje gång semestern är på upphällningen? Kan det bero på allt det där som man planerat att göra, men inte gjort. Lite som Piraten, skjutit allt på morgondagen.
Jag tittar på mitt skrivbord. Det ligger kvar många högar där. Passepartout-kartongen står snällt lutad mot väggen och fotona som skulle ramas ligger och samlar damm. Irritationen kryper lite i mig, och det värsta är att jag kan inte skylla på en kotte mer än mig sälv. Är det därför så många klagar på sina partner att de blir sura och griniga sista semesterveckan?
Almanackan åker fram och jag räknar veckorna till nästa ledighet. Alldeles för långt bort. Samtidigt tycker jag innerst  inne att det  ska bli kul att komma tillbaks till jobbet och verkligheten. Jag trivs  förträffligt bra på min arbetsplats, har goa kollegor och elever och oftast stimulerande arbetsuppgifter, även om jag kvider ibland så att ingen ska tro att  jag har det för bra.

Det är alltså inte känslan av att gå-i-fängelse-tills-du-slår-två-sexor som orsakar våndan.  Det är nog närmast känslan av att inte längre kunna förfoga över sin egen tid.
Så varför, varför, varför denna ångest och nästan handlingsförlamning.  Det hade varit mycket vettigare att ge sig an några punkter på listan och högar på skrivbordet än att sitta här och skriva en massa strunt.