Jag tog bussen till stan i går, för att möta den bilburne Mannen och gemensamt vinka av den yngste sonen. På bussen satt ett anslag  ”Tala inte med föraren under färd”.  Det hade varit ganska oartigt att avbryta, eftersom han pratade på ett obegripligt tungomål  själv hela tiden. På hållplatserna  avbröt han sig och sålde biljetter. Han verkade helt vid sina sinnens fulla bruk, höll i ratten och körningen var  inget att anmärka på, så förmodligen använde han någon handsfree-utrustning och  pratade inte med sig själv.  Tanken slog mig, om det är OK för chauffören att prata handsfree i mobil under färd, hur tror man då att han pratar med passagerarna? Bara fantasin sätter gränser.

Sonen kom lyckligt iväg med flyget till fjärran land. Ryggsäcken var packad och klar vid upphämtningen, och än så länge har han inte slagit larm om att han glömt något väsentligt. Själv lyckades jag hålla känslorna i styr och satte inte igång att stortjuta när han skulle iväg. Lite snörvel och darr på rösten bara. Riktigt bra presterat av någon som  har problem att klippa navelsträngen och som gråter slut på en rulle hushållspapper till en sorglig film.

Sonens lägenhet behövdes anpassas  lite  till våra krav om det behövs något mellanboende till stora flytten, eller när vi känner för lite city-liv.  Bl a  fick sängen ben. Det är tillräckligt svårt att komma upp på morgonen, utan att behöva rulla av sängbotten direkt på golvet och sedan ta sig upp till stående. Det är därför jag inte kör sportbil heller. Hur smidigt kan man ta sig ur ett bilsäte i rännstenshöjd i denna höga ålder?