På vägem hem från affären hörde jag en upprörd äldre röst bakom en häck.
– Jamen far,  jag har ju klippt den här i över tjugo år och vet hur det ska göras.
En ännu äldre röst svarade bestämt att det var tveksamt. Jag råkar veta att ägaren till den äldste rösten är närmre hundra och den yngre är sonen på över sjuttio år.
Det känns skönt att veta att föräldraskapet aldrig upphör.
För några år sedan var det mycket snö, och Mannen var ute och skottade. Eftersom han är en väluppfostrad man frågade han farbrorn mitt emot om han skulle skotta där också. Denna avböjde artigt och talade om att pågarna var på väg för att göra det. Pågarna i fråga var sönerna i sjuttioårsåldern, som kom – om än inte i färdtjänst – och gjorde det.

Förra veckan var svärmor här, och hennes första kommentar när hon kom upp på terrassen var att Ni måste vattna blommorna när det är så här varmt.  Det är inte alltid jag är så himla tålmodig av mig så jag svarade, lite irriterat, att vi faktiskt var vuxna nog att begripa det och att plantorna överlevt hittills. Svärmor fnissade till lite och talade om att det var kanske bäst att påminna ändå.
– ???
I nästa andetag berättade hon att på kallbadhuset där hon går nästan dagligen brukar tanterna sitta och diskutera om hur mycket de behöver eller inte behöver påminna sina vuxna barn om.

Min egen mor ringde mig in i det sista varje dag när det var kallt och talade om att jag skulle ta mamelucker och mössa på mig.
– Du vet hur lätt man kan få blåskatarr.
Redan på mellanstadiet plockade jag av mössan när jag kom runt hörnet. Mameluckerna var lite knepigare att krångla sig ur på vägen. De fick vänta till skoltoaletten.

Nu är jag själv mor till tre vuxna barn och försöker låta bli att ringa och påminna dem om yllebyxor. Åtminstone  i denna värmen!  En och annan väninna hånflinar nog lite elakt och tycker att jag curlar  väl mycket. Det är svårt att låta bli och att inse att avkomman faktiskt är vuxen.

Hur katten ska jag klara att den yngste (25) åker till Asien, utom räckhåll för min ömma omvårdnad?