Härom dagen mötte jag en ungefär jämngammal bekant i affären. Det är en mycket intensiv kvinna som i ett andetag berättade för mig att hon skulle bli mormor i januari och de är ta mig fasen inte kloka nu för tiden utan beter sig som om det var nån jäkla sjukdom att vara gravid och inte kan dom äta det och inte kan dom dricka det och inte höll vi på på det viset??
Framme vid kassorna står några yngre kvinnor (en synligt gravid) och gratisläser i tidningen Mama,  som vänder sig till gravida och till nyblivna mammor.
Samma kväll gör jag en sallad efter ett recept som jag hittat på Internet (Tasteline) och upptäcker att det längst ner står att det är hämtat från boken  Klaras bästa mat för gravida. Salladen  smakade  utmärkt även om man inte är gravid!
I dagstidningen läste jag om Internetsidor med diskussionsforum om hur man bäst planerar sin graviditet, och att kalkona och annat spännande(?).

Något har onekligen hänt sedan mina graviditeter i slutet av 1970-talet och första halvan av 1980-talet.  Jag vet inte om det är minnet som sviker, men jag kan inte erinra mig någon speciell marknad vare sig det gällde mat eller något annat. Knappt kläder ens. Jag tråcklade käcka tunikor och förkläden och upptäckte till min förtjusning att det öppnat något som hette Mothercare i Köpenhamn.
Inga förbjudna maträtter (i och för sig hade inte någon sushi simmat hit än då) eller drycker.  Min rutinerade gamle gynekolog påpekade så där i förbifarten 1977 att det var bra om jag kunde dra ner på rökandet. Och se upp med vikten – allt är inte barn!
Under samtliga tre graviditeter har jag mått illa i två veckor och sedan kräkts i två veckor, vilket inte har bekommit mig nämnvärt. T ex inföll påsken 1977 under mina kräkveckor, och det innebar att jag mellan varje sill och snaps rusade ut på toaletten och lämnade retur. I vår lägenhet låg toaletten o köket vägg-i-vägg, så kräkningarna hördes väldigt tydligt, och till slut var det bara jag som kunde äta. Alla andra satt grönbleka och stirrade på mig, som älskar ägg och sill (och snaps som inte smakar dill) och gett mig den på att äta upp.  Det lyckades.
Den andra graviditeten kom snart och var inte besvärligare den.  Däremot hade medvetenheten ökat under de fem år som gick innan trean. Nu skickades jag på rökavvänjning och fick klart för mig att  ett glas vin då och då var inte farligt, men inte mer. Den sommaren kom vi till Italien och besökte vänner där. Signore N ville fira det och serverade Mannen och mig var sin stor konjak, och fem- och sjuåringen var sitt glas läsk. Jag avböjde min konjak med ursäkten att jag var gravid, varvid Signoren spände ögonen i mig och undrade om jag tyckte det var något fel på deras bambini, som fått moderkakan marinerad och bröstmjölken utspädd med både vin och annat alkoholhaltigt. (Han uttryckte det inte riktigt så, men andemeningen var solklar) Som ung svensk kvinna ger man sig inte in i en diskussion med äldre italiensk herre, utan bara ler och rycker på axlarna, och byter i smyg glas med Mannens urdruckna. Barnen hade inte rört sin läsk utan viskade till mig att den smakade konstigt, och visst, som läsk så var den tvivelaktig. Som Camapari och soda var den däremot perfekt.
Alla tre barnen föddes fullgångna, mer än tillräckligt stora och har – med tanke på sina gener – utvecklats till belåtenhet.

Det jag ville komma fram till var marknadslanseringen av graviditeter.  Med dagens kunskaper (och totalt rökfri sedan snart tolv år) inser jag att det naturligtvis är helt idiotiskt att röka, särskilt om man är med barn, liksom att man ska ta det väldigt lugnt med alkohol, undvika droger, leva sunt etc.
MEN, världen stannar inte, man behöver inte särskilda kokböcker och  veckotidningar eller annat som är uppblåst av smarta marknadsförare.  Det finns heller ingen anledning till ångest om det skulle rinna ner ett glas vin vid enstaka tillfällen.

Jag är överens med väninnan i affären. Inte höll vi på så! Kanske för att marknaden inte insett vårt värde som målgrupp.