Under vår cykelsemester huserade yngste sonen (24½) här hemma. Det känns skönt att avkomman är så stor att man inte behöver oroa sig för föräldrafria fester när man är borta. Vid 24½ var jag själv tvåbarnsmor och drömde mer om barnfria fester än om motsatsen.
I och för sig är sonen av manskön, och tillika minst i syskonskaran så det är kanske lite skillnad i mognaden på våra 24½. Han var hur som helst förvarnad om vår hemkomst, och hade ansträngt sig för att det skulle vara fint när vi kom. Därför skrattade han uppskattande åt mitt förmodade skämt när jag vid vår första telefonkontakt  berättade att jag höll på att sanera hemmet. Så illa var det nu inte, lite småplock, några tag med skyffel och dammsugare, sedan var det OK. Säkert mer OK än vad min  svärmor tycker det är när jag är belåten med mitt städande. Hade det inte varit för att dottern är mer överens med sin farmor än med mig när det gäller städning hade jag trott det berodde på åldern. Ju mindre östrogen, desto mer städiver eller något i den stilen.
Blommorna både ute och inne såg lite halvledsna ut. Grabben hade väl inte haft tid att prata med dem. Är de inte uppkopplade på Facebook eller har mobil  får de faktiskt skylla sig själv. Eftersom vi står i begrepp att flytta till hösten, och huset är till salu känns det bra om allt visset plockas bort. Till min glädje såg allt där ute mycket gladare ut när jag farit fram med sax och knipsartag.

Någon kväll senare hade Mannen bänkat sig framför TVn och jag gjorde entré i den andra soffhörnan. Det luktade surt. Mannen luktar inte lika bra som jag (därmed inte sagt att han luktar illa) och var helt oberörd av mina blängande blickar. Till slut harklade jag mig och pekade menande på toaletten. Helt oförstående Man. Så pass väl känner jag honom att jag vet att han inte kan spela så totalt oskyldig, utan det var bara att börja sniffa runt i rummet. Den dag jag  tröttnar på att undervisa ska jag söka jobb som mögelhund istället. Nu var det inte mögel det luktade, utan enbart surt. Till slut stod jag med nosen i blomkrukorna i fönstret med ett triumferande AHA – elementärt min käre Watson! Det var inte Sherlock Holmes utan någon Agatha Cristie-historia på TVn så Mannen tittade bara på mig med den inte ovanlige nu-har-det-slagit-över-igen-blicken. Jag hade funnit roten – eller rötterna – till det onda. Ytterkrukorna var fyllda till bredden med vatten. Det var enbart ytspänningen som hindrade det från att skvalpa över.  Jag gav mig ut på upptäcktsfärd i huset och upptäckte att varenda kruka var lika full. De i söderfönsterna hade börjat lukta mer eller mindre.  Min duktige son hade tydligen gett sig den på att inga blommor skulle dö under hans vårdnadsperiod och verkligen gett dem vad de tålde i vattenväg. Han har många talanger, lillgrabben, men gröna fingrar hör definitivt inte dit. Det blev att balansera ut samtliga krukor och tömma av allt vatten, samt ställa växterna på tork i solen dagen efter.  Alla klarade sig. Det är kanske med dem som med människor på cykelsemester – det man inte dör av härdas man av.