Om tre dagar är det dags. Då ska vi – Mannen och jag – ge oss ut på en cykelsemester nästan Skåne runt. Varför? Är det den ekonomiska krisen eller vad?
Nja,  den första idén kom upp förra sommaren när vi gjorde ett upphåll i Frankendistriktet i Tyskland under vår bilsemester, och såg de fina cykelvägarna utmed Maine. Det verkade så mysigt med en cykelsemester! Detta nämnde vi när vi kom hem, och vad hade Tomten med sig i paketen, om inte två tjusiga cykelväskor med plats för rejäl packning.  Sedan blev det påsk, och vi var och hälsade på goda vänner på Österlen, och nånstans mellan fjärde och femte sillrumpan var det helt självklart att vi skulle cykla dit till sommaren. Nu är det alltså snart dags.
Kartor har beställts från turistbyråer runt om i länet, rutten är inprickad och boendet beställt. Det blir riktiga sängar på vandrarhem, pensionat, våldgästande av vänner eller B&B, samt mat vid dukade bord. Vi har med råge passerat bäst-före-datum för både camping och osande spritkök! Ingen dagsetapp ska överstiga fyra mil, om vi nu kan läsa kartan rätt. Det borde vi fixa, även om vädret kanske inte blir så fint som vi beställt.
Planen är att vi ska cykla hela sydkusten, från Falsterbo och vidare på skånska ostkusten upp till Åhus, för att sedan dra inåt landet och slutligen bli upplockade med Mannens bil i  Hallaröd norr om Ringsjön. Eftersom avkomman har tillgång till så väl hus som bil under vår frånvaro tycker vi att vi kan kräva det!
Våra tidigare cykelturer har mest utsträckt sig till stranden (5 minuter), affären och ibland lite längre utflykter på några mil. I och för sig är konditionen i hyfsad form hos oss båda efter idogt stavande, men vi är alltså senior-rookies på cykelsemester. Om man nu kan vara det, eller så är vi helt enkelt dummies som inte begriper bättre!
Både Mannen och jag har gjort en del tappra försök på golfbanan, och om inget annat så har vi lärt oss att man kan alltid köpa ny utrustning så löser det sig. Kanske.  Förutom de fina väskorna vi fick i julklapp har vi införskaffat sadelskydd med silikon att dra över de redan breda och vadderade sadlarna, cykelbyxor med inbyggd vaddering, funktionströjor, hjälmar, regncapar, etc.

Det som oroar åtminstone mig mest är just baken. Mina kvinnliga former sitter definitivt inte där, tvärtom har jag ofta beskyllts för att vara spiss-rövad (skånska igen) och den ende man som försökt placera mig i sitt knä var Ricky Bruch  1970 på discot Sir William Pitt i Malmö. Men han var kanske så dopad att han inte märkte något innan jag slitit mig loss. Min äkta hälft sedan 1976, som nu ska trampa runt med mig, har aldrig uppskattat att ha mig i knäet, och förnekar artigt att det skulle ha något med tyngden att göra.