För någon vecka sedan kom jag in i duschen efter Mannen, bara för att upptäcka att det inte fanns något varmvatten kvar. När jag tänkte efter hade han ju faktiskt duschat väldigt länge, vilket jag nogsamt och rätt ilsket talade om för honom. Och han nekade så klart. Men han gick åtmistone ut en stund senare, när min temperatur gått upp och ilskan svalnat och konstaterade att varmvattenberedaren inte värmde. Min långa erfarenhet av strulande datorer och samtal med kommunens datorsupport har lärt mig att man drar ut kontakten, räknar till tio , sätter i kontakten igen, och hokus pokus fungerar det igen. Det gick här också.

Till höstlovet kom som bestämt dottern med familj på besök. För att de skulle få rå sig eller vi få lite lugn och ro – bestäm själv – flyttade vi upp på ovanvåningen. Det är absolut inget fel på det, nya sängar, AC och egen toalett och dusch. Eftersom dottern dessutom sköter dagens motion genom att springa cirka fem kilometer, och hon gör det tidigt, kunde vi stanna kvar i vårt spanska tidsschema. Men när jag skulle duscha på morgonen var där inget varmvatten, igen. Jag frågade svärsonen, om han hade haft något varmvatten, (man får ju tänka lite på att vara en snäll svärmor och inte hyvla av honom så där direkt), och det hade han inte. Ut igen och dra ut kontakten, nu knackade jag dessutom på kontakten tills lampan på varmvattenberedaren började lysa.
När Mannen kom in från hundrundan (LillLoppan, 8 år, och jag var frukostvärdinnor medan övriga var ute och luftade sig) talade jag om att det var kontakten som var trasig, inte själva beredaren.
-Hmm, sade han.
Jag såg grannen och frågade om hans alltiallo som kan allt, han har redan installerat AC:n på vår ovanvåning, tagit bort bidén och hängt upp vår stupränna, ville ta en titt på det hela och byta kontakten när han kom nästa gång.
Först kom grannen in, tittade på varmvattensberedaren, diskuterade med Mannen, och kom fram till att det nog var kontakten. Sedan kom alltiallon, sade direkt att det var kontakten som behövde bytas, och både Mannen och Grannen klappade sig på respektive axel för att de räknat ut det innan. —
Kontakten byttes iallafall, och sedan dess har beredaren fungerat utan problem.

På måndagkvällen började det blåsa upp rejält, med regn och åska på det. Vi fick flytta in och äta och det var nästan obehagligt att gå uppför trappan till vårt lilla krypin när vi skulle lägga oss. Det kändes bra att vi har ett stenhus, för vinden tog i ordentligt. På tisdagens morgon var det lite lugnare, men massor av vänner hemma i Sverigen började höra av sig både på telefon och SMS och frågade om vi var OK. Vi hade inte förstått hur illa stormen Dana hade drabbat de norra delarna av vår provins, Valencia, och staden där. Det framkom allt mer vilken katastrof det var med över 200 personer som miste livet i vattenmassorna. Media hemma hade gått ut med att hela Valenciaregionen var drabbad, men vi längst söderut kom undan med blotta förskräckelsen. Mitt i all bedrövelsen blir jag ändå lite varm i hjärtat av att se hur alla, spanjorer som andra, ställt upp som volontärer och öst vatten , grävt och skänkt förnödenheter.
Två dagar senare kom en ny röd varning, den här gången skulle det drabba vårt område. Nu blev det tack och lov inte så illa, och på eftermiddagen kunde vi gå ut och gå igen.

Den siste oktober var Allhelgona, som jag envisas att kalla det. Den yngre familjen ville fira Halloween och bjöd hit sina svenska vänner och grannar med döttrar, som hyrt i La Zenia, för att fira.
Vi beslöt snabbt att fly fältet och istället äta på lokal med våra vänner här nere. Svärsonen går alltid all in när det handlar om att ha gäster, och förutom att ha köpt in massor av godis, glas och karaff med döskallar, förberett skräckinjagande mat, även pyntade trädgården till oigenkännlighet med bland annat spindelnät i buskarna.
Jag morrade att det skulle ner samtidigt som de dukade av eftersom vi har massor av småfåglar här som inte skulle fastna i näten. Min insats till deras firande var att snörpa ihop dotterns blus till en klänning till LillLoppan och hjälpa henne att hitta en lila scarfs att ha som skärp.

När vi, Mannen och jag, kom hem runt midnatt efter att tillsammans med de två andra 70-plussarna ha besökt ytterligare en lokal efter restaurangbesöket var allt spökeri borta här, och de medelålders ungdomarna hade redan gått och lagt sig.
Vart är det på väg med den yngre generationen!?

Nåväl lördag eftermiddag lämnade jag av dem på flygplatsen. När jag körde ut på landsvägen på väg hem kom jag precis före en kortege med 14 motorcyklar, som körde i par. Jag kände mig som Leader of the Pack. De låg snällt bakom mig ner till avfarten till Elche och jag vinkade i backspegeln till dem då. Allihopa blinkade till mig!

Här i Spanien har vi ett konto på Banco Sabadell, där våra fasta avgifter dras. Vi hade båda fått mail om att uppdatera våra ID-handlingar och skicka in våra svenska inkomstdeklarationer. Tydligen är det kotym att göra här. Eftersom vi inte lyckades komma in på deras hemsida, och en banktant ringt Mannen ett antal gånger och hotat med att de skulle stänga vårt konto här tyckte vi att det var lika bra att åka till deras kontor i Cabo Roig, en by lite norrut. Med oss hade vi pass, NIE-intyg och utskrift av våra deklarationer.
När vi kom in i banken var där cirka 20 personer framför oss i kö, och en stackars kvinna som skulle betjäna alla. I övriga fem diskar satt personer och sorterade papper eller nåt. En lite knubbig man i kostym svassade runt och övervakade, troligen var han bankdirektören.
Engelskmannen framför oss berättade att han varit där dagen innan också, och då väntat tre timmar för att komma fram och få veta att hans hustru var tvungen att komma med. Nu satt hon på en stol och väntade. Där fanns ett fåtal stolar, och när någon lyfte på rumpan blev det typ hela havet stormar om den lediga stolen. Efter en knapp timme öppnades en disk till, och kön delade upp sig i en tysk- och en engelskspråkig. När det äntligen var den engelske mannen och hans hustrus tur kallar banktanten in ett ett annat par mellan. Nu hade vi stått där en timme och tjugo minuter, bankkontoret skulle stänga 35 minuter senare och det fanns 20 nya i kö bakom oss.

När det äntligen var vår tur lade vi fram våra pass, som bankdamen tittade i, knappade på datorn, lämnade tillbaka och sade att vi inte fanns i deras register.
Samtidigt får jag syn på några diplom på väggen och fick börja hyperventilera för att inte bryta ihop. De som jobbat ihop med mig på skolan vet att något som fick mig att gå bananas, långt mer än slöa gymnasister och en nagelklippande kollega var det där vi skulle ägna ett antal studiedagar per år till. Det börja på Q… just det QUALIS!!! Denna bank var Qualis-godkänd flera år i sträck.

Det löste sig ialla fall till sist. Vi var registrerade på våra gamla pass som gått ut och ersatts med nya, men hon hittade oss med hjälp av bankkortets nummer, och allt uppdaterades.
När vi lämnade lokalen, strax innan de stängde kom faktiskt ytterligare en banktant fram ur gömmorna och började plocka ur kön.

Blodsockret var under ankelsockorna och vi satte oss på en närbelägen servering och beställde in bakad potatis med tonfiskröra. Helt OK, men inte mer. När vi tidigare kört förbi på vägen där har vi tyckt att det sett trevligt ut med alla serveringar och butiker. När vi väl satt där, bland alla rökande britter och avgaser från vägen intill var vi rörande ense om att om vi kommit dit istället för till Torre de la Horadada hade vi inte ens tänkt tanken att skaffa oss ett boende i Spanien. Tack än en gång Veronica för lunchen för tre år sedan!

Dagen blev i alla fall räddad, för vi fortsatte gå en bit till, och gjorde årets besök i min favoritaffär, Kare design. Det blev inget nytt, mer än idéer denna gång. Zebrahuvudet, girafflampan och elefantljusstaken hemma i Höllviken kommer därifrån, och jag får väl hålla mig lite i skinnet nu. Eller i plånboken, som Mannen påpekade.