Skor och annat man kan glömma till ett bröllop

En väninna berättade idag om ett bröllop hon och hennes man hade varit på nu i Corona-tider. Ett bröllop i en stor kyrka, men med endast prästen och två vittnen närvarande förutom brudparet, och med en stillsam trädgårdsmottagning efteråt.

Väl där kom väninnan på – är tämligen säker på att det var hon som såg det – att hennes man glömt byta skor och kom i sina orange gympaskor. Men, i Coronatider är sådant bara en pikant bagatell.

Det hela påminde i alla fall mig om ett annat bröllop jag och Mannen bevistade i Luleå för många år sedan.

För en gångs skull var jag ute i god tid, hade allt matchat och klart och jag hade lyckats införskaffa både snygga och bekväma skor, plus kuvertväska i exakt samma turkos färg som fanns i klänningen.

Dagen innan vi skulle flyga upp stoppade jag ner skorna och lilla väskan i ytterfacket på resegarderoben och klänningen på en hängare i den samma. 

Vi kom upp kvällen innan och dagen för bröllopet åt vi en god hotellfrukost innan jag fixade till hela mig, med hår, naglar och makeup. Drog på klänningen och tyckte det var goda tider, en halvtimme tills bussen skulle plocka upp oss och köra ut till Gamlestad där vigseln skulle vara. Jag skulle bara lägga ner några näsdukar i väskan om det rann över i ögonen. Det händer lätt vid högtidliga stunder som bröllop.
Resegarderoben hängde där, men var var fickorna med mina saker? Vände på fanskapet och lika slätt där. Kollade inuti den. Inget där heller. Vrålade på Mannen och undrade var mina skor och väska var.

– Vadå? Har du inte packat ner dem? Har du nu glömt dem?
– JAG HAR INTE GLÖMT DEM!! JAG LADE DEM I YTTERFACKEN PÅ RESEGARDEROBEN I GÅR. MEN DÄR ÄR FÖR *** INGA YTTERFACK LÄNGRE!!

Då bleknade Mannen. Han hade BYTT resegarderob och bara flyttat klänningen och inte kollat ytterfacken. Mina andra skor var inte ens orange gympaskor utan ett par sandaler med traktorsula och ingen väska som fungerade heller. Handbagaget från flyget var i och för sig riktigt snyggt för att vara en bag, men inte som aftonväska.

Det blev total panik. Tjurrusning ner på gågatan och in i en skobutik, att hitta turkos och matcha var inte att tänka på, utan jag bara ryckte till mig ett par vita skor och en glittrig liten påse till väska, slog i princip ner två tanter i kön för att komma fram och betala och sedan full karriär tillbaka till hotellet där vi lyckades hoppa på bussen i sista sekunden. 

Gissa om Mannen satt i kylen länge efter det? Dessutom fick jag skoskav av de där vita syntetskorna jag ryckt till mig. Men brudparet är fortfarande gifta. 


Vilket i sin tur påminner mig om en ännu tidigare händelse när vi var uppe i Luleå  och hälsade på samme man, när han fortfarande var gift med fru 1. De bodde i en liten by utanför stan, och vi tänkte en helg med friluftsliv och mys på gården. Alltså fleece och rejäla skor.

På lördageftermiddagen började värdparet göra sig iordning och fixa till sig, som om de skulle på fest. Jag blev mer och mer undrande, hade de bjudit upp oss och sedan skulle de gå på fest?

Till sist undrade vår värdinna om inte vi skulle klä om. Vadå klä om? Jo, då visade det sig att hennes man glömt tala om för oss (eller om han sagt det till Mannen som glömt det, båda versionerna är helt möjliga) att det var stor fest i granngården och vi var medbjudna. Då var klockan så mycket att vi inte hann in till Lule och shoppa nåt, och frun i huset och jag hade helt olika storlekar så jag kunde inte låna något. Däremot var gubbsen i ungefär samma size och kunde båda svida upp sig.

Det var första, och hittills enda, gången jag varit på fest i fleecetröja, jeans och kängor. Och i Lule dansar man, nästan innan man svalt maten. Till levande musik och inget köpebrännvin där int. Det blev lite svettigt och inget glid under galoscherna om man beskriver det som så. Men jag hade kul. Alla tyckte nog jag var ett naturligt skånskt inslag i den norrländska terrängen.

Vår värd låg däremot minst sagt pyrt till. Och nej, de är som sagt inte gifta längre.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i norrland och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skor och annat man kan glömma till ett bröllop

  1. Else Rudolfsson skriver:

    Haha 😃 Du skriver så bra och levande.
    – Min barndomsvän for till Stora Staden Stockholm, endast med finkläder och högklackade skor i bagaget.
    Det visade sig att det var i skärgården de skulle vara. Snabbt for hon in i i en skoaffär och norpade åt sig gympaskor ur en låda.
    Väl i skärgården så visade det sig vara en sko i storlek 40 och en 36.
    Dessutom var det två vänsterskor. 😩

    Kram från Else

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s