Jag hade förmånen att få växa upp i folkhemmet Sverige.

Det var tryggheten som härskade. Regeringen var så stabil att ministrarna skrevs in i skolans läroböcker. Alla, även vi arbetarungar, hade samma möjligheter att gå i skolan och ‘bli något’.

Några gånger om året kom det några gubbar och spelade på gården. Gårdsmusikanter sade en del, luffare sade andra. Tanterna, för det var mest mammor som var hemma, öppnade fönstren och slängde ner några slantar eller en ostsmörgås inslaget i lite smörpapper.

På Södergatan stod allt som oftast Frälsningsarmén och sjöng och spelade och skramlade med bössorna. De fick också en slant. Hyland drog i gång Röda Fjädern och samlade in pengar till Lions på TV

Det var den samlade erfarenhet av ‘tiggeri’ jag fick som barn.

Nu är det annorlunda. Ministrarna skiftar lika ofta som Kalle Moraeus är på TV eller Laleh spelas på radion och tiggare finns överallt.
Debatten om  de är organiserade eller inte  är snart lika utbredd som de EU-migranter den handlar om.

Pålitliga källor bedyrar att de inte är organiserade. De är bara fattiga människor som på eget initiativ rest hit för att kunna få ihop pengar att försörja sina familjer hemma i Rumänien och Bulgarien.  Jag väljer att tro på det. Att de inte är organiserade.

Eftersom jag i den skyddade värld jag växte upp i lärde mig att hjälpa dem som hade det sämre borde jag alltså öppna börsen för dessa människor. Ändå gör jag det inte. Världen har förändrats, eller så är det min naiva Bullerby-syn som gjort det.

Jag vill så gott jag kan hjälpa dem som behöver det, och vara säker på att mina bidrag går dit de ska. Därför skänker jag bara till organiserat tiggeri,  till de organisationer som har 90-konto, dvs. att deras post- eller bankgiro börjar på 90. Läkare utan Gränser, Barncancerfonden, Rädda Barnen, Star for Life, Frälsningsarmén, osv. Här vet jag att minst 75% av de insamlade pengarna går till den verksamhet de är avsedda för, alltså t ex både  till hemlösa i Sverige  och för att hjälpa de som drabbats av epidemier och naturkatastrofer, behöver utbildning eller bor i slum och kåkstäder i andra länder.
Det är organisationer jag vet hjälper och gör nytta, det kontrolleras och är organiserat.

Tidningar och många andra mer trovärdiga grupper har genomfört undersökningar och kommit fram till att EU-migranterna som tigger på våra gator inte är organiserade.
Därför vet jag inte vart de pengar jag lägger i den framsträckta pappersmuggen går. Är det till familjen i hemlandet? Eller är det till kriminella gäng? Narkotika? Terrorism?
Det tror jag nu inte, men är inte säker. Och med det kontrollbehov jag har lägger jag inte längre någon slant i deras muggar. Om samvetet blir för dåligt av att se dem flyttar jag över en slant till andra jackfickan, och lägger den på en godkänd insamlingsbössa i stället.

Nu är jag inte alltid helt konsekvent. Det har hänt att jag lämnat över min inköpta lunchbaguette till en någon som grävt i papperskorgen utanför butiken i stan, eller betalt bussbiljetten till någon okänd som inte haft pengar så det räckt.
Men det tillhör undantagen. Som regel stöttar jag numera bara organiserat tiggeri.