Vecka 8, 2015

Så har vi tillbringat ännu en vecka åtta på samma hotell på Gran Canaria. Kanske inte mycket att orda om förutom att där var mer fullbelagt än någonsin förut, vilket innebar att det gällde att komma upp och framför allt ner till poolen i tid på morgonen om man ville ha solstol.

Det fanns även fler lekledare som höll i en massa fler aktiviter än förr. Inte bara aktiviteter för barnen, utan även  zumba, vattengympa, aerobics och cirkelträning för vuxna. Eftersom jag inte hade gympakläderna med (sicken otur!) var det riktigt ansträngande att stänga av deras  hurtbulliga anrop och ägna sig åt solbrännan och boken istället.

Jag kände igen en del gäster sedan tidigare år, bl a Surgubben som med sin fru låg på samma plats, absolut så nära poolen man kan komma utan att drulla i, och som även i år skällde på barn som råkade stänka på dem.

I år fick han ändå motstånd av lekledarna som satte upp vattenpolomål där han låg. Han förklarade högt för dem att det var absolut förbjudet att ha bollar i den poolen, vilket de antingen  inte förstod, eller struntade högaktningsfullt i. Hans fru ska ha en eloge för att hon valde att titta uppskattande på de blöta manskropparna istället för att sympatitjura med honom.

Två andra jag kände igen var två italienska damer i 70+åldern. De hör lite illa och talar därför högt och långsamt. Perfekt för mig, med min lite  ringrostiga italienska, att tjuvlyssna på. I år diskuterade bl a lekledarnas fysiska fördelar, och hur de skulle ha lekt med dem. Om de, tanterna alltså, varit 50 år yngre.

Ännu yngre än det var tre undersköna åländska tonårsflickorna, vaktade och insmorda i hög solskyddsfaktor av sina morsor. Flickorna slängde helt samstämt bak sitt långa hår, sköt upp solglasögonen i pannan och log perfekta vita leenden när lekledarna gjorde sin entré prick klockan 10.00 för att dansa soldansen.  När sedan killarna tittade på dem och sade  ‘hola’  var lyckan gjord. De första dagarna kreverade dessutom tjejerna av fniss åt ordet, som uttalas utan h och med kort ‘o’.
Den åländska humorn är tydligen besläktad med den norrländska, som jag fick ta del av under äldste sonens omoraliska år i Luleå.

Kasedansen på kvällen var nästan den samma. Gonzales var utbytt mot en Enrique men med ungefär samma repertoar.
Absolut flitigast på dansgolvet varje kväll var ett par av okänd nationalitet. Kvinnan ville jag tro hade rötterna österut, medan mannen skulle kunna komma varifrån som helst. Han var stor. Både lång och bred, och med ett skägg som klippt ur den gamle och havet, medan hon, trots höga klackar var cirka en halvmeter kortare. Hon var även väldigt kurvig och hennes kläder framhävde varenda  sväng. I dansen förde han. Det innebar att han tryckte till henne i svanken och drog upp så att hans mage passade in under hennes yppigaste behag. Då bottnade hon inte längre utan simmade torrsim i dansens virvlar. För virvlade gjorde det. Han hade uppenbarligen gått en kurs i moderns dans och lärt sig alla stegen, men missat det där med rytm. Resultatet var att han stegade runt som en dansgolvets Terminator, med blicken stelt riktad rakt fram och partnern som en trasa på släp. Riktigt spännande blev det när det blev cha-cha eller något annat där man skulle släppa varandra. då satte han ner henne på golvet, stegade sina steg och ryckte och svängde henne hit och dit. Att hon hade några leder i behåll efteråt förvånade nog mer än mig.

Många hade varnat oss att det var kallt på Kanarieöarna i år, och vi hade packat ner flera koftor och tjocktröjor för att inte frysa. Det var inte kallt. Jag hade koftan på en kväll när vi åt middag utomhus, annars var det så lite kläder som möjligt som gällde. En glad överraskning med mindre att tvätta efter hemkomsten.

Hemresan ja… först kan man bara konstatera att det där med mañana inte gäller de spanska flygplatserna. Incheckning och boarding på minuten. Till skillnad från på Kastrup på nedresan.  När vi gått genom gaten skulle vi åka buss ut till vårt plan på plattan. Ungefär då kom en av de berömda och totalt ovälkomna vallningarna. Jag kände hur jag blev varm inifrån och ut och hur svetten inte bara fuktade min panna, den dränkte mig precis när vi gick ombord på bussen. En yngre, sittande man kastade ett öga på mig och reste sig direkt och undrade om jag ville ha hans stol. Senast någon erbjöd mig sin sittplats var för drygt 30 år sedan, och då var jag enormt gravid. Hur artigt det än var, var min första impuls att be honom hålla flabben, men jag behärskade mig och morrade fram att sååå gammal var jag inte, och funderade på om jag kunde stå upp hela flygresan för att bevisa hur ung jag var.
Den artige unge mannens fru fnissade förtjust, för att inte tala om vad Mannen i mitt liv gjorde. Och fortfarande gör.

Jag vet uppriktigt sagt inte vilket som var värst, att bli klassad så gammal att jag behövde sitta eller att Mannen hörde det.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i bad, Dans, Flyg, Flygplatser, Gran Canaria och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vecka 8, 2015

  1. Du har fortfarande samma målande beskrivningar som tidigare. Minns när vi diskuterade stämningen efter ett gräl och du beskrev den som ”artig”, helt korrekt! Kram

  2. sue skriver:

    Som vanligt kastar man sig över dina målande beskrivningar och tänker är detta nu kapitel 1.. för man vill ju veta allt!! minst 10 kapitel..och konstaterar att just så är det..

  3. Liselotte skriver:

    Tack ❤ å-nu-skulle-här-vara-en skrattar-så-jag-gråter-bild!

  4. MacLindhe skriver:

    Vad gör jag inte för att glädja dig? 🙂

  5. Den unge mannen kunde ha gjort det än värre genom att med hög röst (som om du var döv) frågat om tant vill sitta ned. Dit är det långt ännu! – En underhållande skildring av det tuffa livet som turist!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s