Swaziland

Efter den synbart rejäla åskstormen på natten var det åter dags att packa väskorna och åka vidare. En mindre trevlig överraskning var att hela väskan kröp när jag skulle packa den. Urrk. Det var pyttesmå blixtsnabba djur som sprang åt alla håll,  vi kom inte fram till om det var baby-spindlar eller myror. Med en ursäktande tanke till vår djurälskande guide Stephan på Moholoholo tömde jag ut och tog död på så många jag kunde. Men när jag tog upp spännremmen, den där extra garantin för att väskan inte ska brista, drössade det ut ett hundratal nykläckta små kryp ur låset på den också.

Väskan hämtades i alla fall till bussen och vi tog oss upp till huvudbyggnaden och åt frukost. Även här kom hela servisen ut och sjöng för oss, en av dem väldigt motvilligt, bokstavligen puttad fram av sin kollega.

Eftersom vägarna var allt annat än farbara efter nattens regn fick vi ta en annan väg ner. Den fanns alltså och gjorde slut på alla spekulationer om hur de annars fick upp allehanda transporter till bergslodgen.

Nu skulle vi faktiskt lämna Sydafrika, om än bara för ett drygt dygn, för att i stället besöka Swaziland.

Karta från ne.se

Karta från ne.se

Swaziland, med sina 1,2 miljoner invånare, ligger på gränsen mot Mocambique och är det land i världen som drabbats värst av AIDS.  Förmodligen var det därför som det förutom varnande affischer fanns gratis kondomer på flera ställen i den lilla gränsstationen.

Varningens ord

Varningens ord

Gratis kondomer

… och gratis kondomer

Gränsövergången var ett kapitel för sig. Vi fick lämna bussen och tåga i rad över det lilla ingenmanslandet, dvs. kryssa mellan vattenpölar eller balansera på utlagda bräder in och köa i den lilla byggnaden för att få en stämpel i passet, innan vi tågade ut på andra sidan och kunde kliva på bussen igen.

Gränsövergång mellan Swaziland och Sydafrika

Gränsövergång mellan Swaziland och Sydafrika

Förutom AIDS-planscher pryddes gränsstationen av foto av deras enväldige kung, Mswati III, ‘The Great She-Elephant’ och premiärministern.

Kungen, den stora elefanthonan och premiärministern

Landets ursprungsbefolkning var bushmen, men den trängdes ut av bantufolk, swazi, som kom norrifrån under 1700-talet. Swazi klarade sig också undan Shaka Zulus härjningar under  tidiga 1800-talet, mycket genom ingifte mellan stammarna.
Från 1903 och fram till självständigheten 1968 var Swaziland en brittisk koloni och de tillhör fortfarande samväldet.
Swaziland är och var även under sin tid som koloni en absolut monarki där kungen har i det närmsta oinskränkt makt. Det finns ett parlament, men alla beslut de tar måste godkännas av kungen, som även väljer det enda existerande politiska partiet. Han regerar enligt de gamla traditionerna och tycker det är hans kungliga rättighet att sätta sprätt på så mycket pengar han kan, bl a  genom ett minst sagt exklusivt leverne med t ex täta shoppingturer till New York. Detta medan en stor del av folket lider av undernäring till följd av fattigdom. Det förvånande är att folket håller med; han är Kung. De är undersåtar. Punkt slut.

Traditionerna innebär också att det varje år genomförs en reed dance för kungen. Unga flickor, oskulder, paraderar framför kungen iförda inte mycket mer än kjolar av strån (reeds). Kungen kan välja sig en ny fru bland de dansande flickorna, förra året 60000(!), för polygami är helt OK i Swaziland.

Den nuvarande kungen Mswati III är lite mer anspråkslös än sin far och har bara omkring 20 fruar. Hans pappa hade 60. Tronarvingen väljs bland sönerna, och inte den äldste eller den som verkar mest lämpad, utan den som har bäst morsa, för hon blir nämligen The Great She-Elephant. Den blivande kungen får inte heller ha några bröder för att undvika rivalitet om kronan.

Det första stället vi stannade på inne i Swaziland var en marknad utmed vägen. Från början var där ganska glest med försäljare, men när djungeltumman gick att det fanns en busslast vita turister kom de springande från alla håll. Nästa stopp var en ljusfabrik där man bland annat sålde ljus i form av alla Afrikas djur. En utmärkt present att ta med hem, stod i vårt informationsmaterial. Jag såg några medresenärer som fyllde bärkassar med stearinelefanter och zebror, men eftersom min väska redan vägde 22,9 kg av tillåtna 23 så avstod jag, men log lite skadeglatt åt tanken på de andras invägning!

Glad batongförsedd Swazivakt

Glad batongförsedd Swazivakt

I bussen tog Jason upp beställningar på lunchen och ringde in till restaurangen där vi var inbokade. Han hade varit på stället förr och ville väl inte att vi skulle tillbringa resten av dagen där. Det var lätt, alla skulle ha burgare utom två. Det var bara det att när vi kom fram hade de inga burgare, så vi fick… vänta.

De hade i alla fall Hot Dog. Om än inte tax free.

The Big 5, värda sin övervikt i stearin

Så var det dags för dagens kultur. Ett besök i Mantenga Cultural Village där vi förutom att se hur en traditionell by var uppbyggd, med de olika hyddorna, en ny till varje ny fru, fick se en dansuppvisning som i mina ögon var samma som zuludans med de höga sparkarna och stampningarna.

Traditionell dans

Traditionell dans

Traditionell bostad

Traditionell bostad

Vi bodde på ett hotell strax utanför huvudstaden Mlbabane. där skulle vara en fantastisk utsikt, och det var det säkert också. När där inte var dimma, som när vi var där, vill säga.

Hela min väska tömdes och vartenda plagg skakades i duschen och allt som kröp spolades ner. Det kändes inte jättefräscht om jag ska vara ärlig.

Maten var i alla fall över all förväntan, a la carte, och även om regnet skvalade ner sov vi gott.

På morgonen hade det klarnat upp och vi såg lite mer av landet på vår väg ut.  Det såg förvånansvärt välmående ut, med tanke på fattigdomen.  En anledning var, enligt den allvetande Jason,  att folket inte förflyttats i apartheidens anda, utan kunnat bo kvar och visste hur de skulle bruka jorden.

Vi körde söderut, passerade gränsen igen med stämplar och vattenpölar och kom nu in i Kwazulu Natal, med siktet inställt på platsen som vann mitt hjärta för Sydafrika, Thanda.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Djur, Natur, Personligt, Politik, Resor, semester, Sydafrika, Turism, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Swaziland

  1. PJN skriver:

    Där fanns det både stora och små djur. Kanske de stora djuren ändå är att föredra enligt matematiken: fem myror är fler än fyra elefanter.

    Hmmm, 60 000 att välja bland, det måste vara rena speed-daten för kungen, den stackarn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s