On the road again

Med viss saknad lämnade vi Moholoholo, dess djur och människor. Det var ett ställe vi kan tänka oss att återvända till.

Nu körde vi mot sydost genom gamla Homelands och områden som nu ägdes av stammar.  Folk kunde be stammens ledning om lov att få bosätta sig på ett stycke land och fick då i regel bo där resten av sitt liv. Vi såg många halvfärdiga hus, och fick veta att  befolkningen inte ville skuldsätta sig. I stället köpte de byggnadsmaterial efterhand de sparat ihop till det och det kunde innebära allt från några tegelstenar i månaden och uppåt.

Från 1913 och så sent som fram till 1986 drev den dåvarande regimen en kampanj för att rensa bort de ‘svarta fläckarna’  från vita områden, alltså  etnisk rensning.

Mandela och ANC införde senare en lag som skulle ge landet tillbaks till de svarta. Många ansåg att de var för moderata som försökte hitta alternativa lösningar (dvs köpa ut de gamla ägarna) om de vita hade förbättrat eller utvecklat jorden under den tid de ägt den. Många av de som fick sin jord tillbaka hade heller inte längre någon erfarenhet eller kunskap om hur de skulle bruka den.

Den ekonomiska osäkerheten är stor bland befolkningen. De som har haft ett jobb och blir arbetslösa får A-kassa motsvarande hälften av lönen i 3-6 månader, och sedan ytterligare 6 månader med en fjärdedel av lönen. Efter det nada.
Handikappade och ensamma mödrar får en ringa ersättning från staten, och om jag förstod Jason rätt så var pensionen 1200 rand i månaden för alla.

Vi passerade också många olika kyrkor. Vem som än känner sig kallad av Gud och har förmågan att predika så han får följeslagare kan starta en församling och det har resulterat i en salig(!) blandning av trossamfund. Genomgående är att grundarna av de olika kyrkorna lever ett gott och blomstrande liv.

Som  framgår fick vi oss en massa intressant fakta till livs under bussturen. Jag antecknade så pennan glödde, men kan inte tyda allt. Skyller på att det skakade i bussen och jag  har blandat svenska och engelska hej vilt.
En sak jag fick med var i alla fall statistiken över hur många människor som blev dödade av lejon i  Krügerparken, även om siffrorna var tio år gamla; 1000 personer på ett år. Det handlade inte om turister, det hade inte varit någon bra affärsidé, utan om flyktingar från det mycket fattigare grannlandet Mosambique som har sin gräns mot Krügerparken. De ger sig på flykt till fots genom parken och blir lättfångad föda för de stora katterna.

Vårt nästa stopp var Bongani Mountain Lodge, en friliggande nationalpark i direkt anslutning till Krügerparken. För att komma in där bokstavligen klämde sig bussen fram på en trång väg som kantades av vinkande barn, genom ett f.d. Homeland fram till grindarna där vi och bagaget lastades över i öppna jeepar. Vägen upp till lodgen var av det allra gropigaste slaget och vår chaufför som presenterade sig som Crazy Patrick gjorde skäl för namnet med sin körning.

Vägen(?) upp till Bongani

Vägen(?) upp till Bongani

Bongani Mountain Lodge

Bongani Mountain Lodge

Plötsligt såg vi lodgen på berget framför oss, och det var otroligt vackert. Vi bodde i olika småhus och i vårt sovrum fanns förutom en väl tilltagen säng ett badkar. Kunde även användas som extrasäng! Dusch hade vi dessutom, både ute och inne.

Efter Afternoon Tea bar det iväg ut på första safarituren där. Vi körde mer eller mindre in i en hel flock med afrikanska bufflar, en av de fem stora och alla stirrade på alla, bufflar som människor.

Vem är du?

Vem är du?

Efter det hände en av resans mest minnesvärda upplevelser. Vi körde fram på den lilla grusvägen när en stor elefant dök upp vid sidan. Crazy Patrick insåg att den verkade irriterad och stannade först, innan han backade så sakteliga.  Det gjorde inte elefanten, utan i sällskap av två andra stora elefanter och tre ungar kom den mot oss. Vi backade fortare och elefanterna, vilt viftande med öronen kom efter. Då stannade Patrick och gjorde en kort rivstart mot dem, för att visa dem att vi inte var rädda, som han sade.  Eller hur?!

Han visste uppenbarligen vad han gjorde i alla fall, för elefantflocken stannade också och där stod vi på några meters avstånd och blängde på varann. Elefantungarna tröttnade först och började leka och klättra på varandra, och när de äldre insåg att vi stannat och att de inte kunde hålla ordning på ungarna längre gav de sig in i bushen igen, med de små på släp, och vi vände och körde en annan väg därifrån.  Jag har sett elefanter förr, men aldrig så många, så nära. En mäktig upplevelse.

Backa!

Backa!

Elefantröra

Elefantröra

Kids will be kids...

Kids will be kids…

Som om inte det räckte såg vi strax efteråt några noshörningar. I Bongani sågade man av hornen på dem för att de inte skulle vara attraktiva för tjuvjägare som är ett stort problem i hela Sydafrika. Flera länder i Asien tror att noshörningshorn har en stark medicinsk effekt och massor av djur dör pga tjuvjakten.

Noshörningar med avsågade horn.

Noshörningar med avsågade horn.

Som en punkt skulle vi stanna och titta på några grottmålningar, gjorda av bushmen. Dessa var den ursprungliga befolkningen i Sydafrika, numera borta,  som trängdes bort av svarta stammar som kom ner från centralafrika för många hundra år sedan. I vår resebeskrivning stod att det krävdes en god fysik för att gå upp till grottorna, och eftersom jag vare sig kände för att klättra uppåt i värmen eller gå in i några grottor (lika lite som att sitta i mitten på en flygplansrad) stannade jag i jeepen. Det var bara det att grottan låg ca 30 meter upp för en lätt sluttning och mer var ett öppet valv än en grotta. Så den missade jag!

Ett sätt att tjäna några rand var att dansa för passerande turister

Ett sätt att tjäna några rand var att dansa för passerande turister

Däremot fick jag vara med på drinken som serverades från bilens baklucka i solnedgången innan vi åkte tillbaks till lodgen och åt middag innan vi slocknade i våra hus, lotsade tillbaks dit av guider här också.  De vilda djuren fanns inpå oss här också.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Djur, Nationalpark, Natur, Religion, Resor, Samhälle, Sydafrika, Turism, Uncategorized, Vilda djur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s