Normaltid eller inte, det är alldeles för mörkt på morgnarna nu, och det strider mot naturlagarna att gå upp då. Vissa dagar är straffskalan högre än andra.

Måndag till onsdag börjar min klockradio väsnas ungefär 06,10 och av någon outgrundlig anledning går jag upp då. Direkt. Stänger av oljudet, sätter fötterna i golvet, flyttar dem och mig via tvättkorgen och den vita porslinsstolen in i duschen. Så långt handlar jag på instinkt eller med reptilhjärnan. Väl i duschen vaknar jag till livs och inser vad jag gjort, men då är jag som sagt redan vaken och kan lika bra bli uppe.

Eller vaken och vaken. Allt går på rutin, så dags uppfyller jag de flesta kriterier för en massa diagnoser. Om något inte stämmer, typ att ögonpennan inte ligger där den ska när jag kommit så långt, framkallas en kvinna på gränsen till sammanbrott. Vid det laget brukar även Mannen ha lämnat sängvärmen och varvar mig i morgonrutinerna. Dvs. han klär på sig direkt efter duschen, medan jag ägnar mig åt nödvändiga renoveringar av kuddavtryck i mitt ansikte och ett hår som en Medusa.
Det är en förutsättning för äktenskapets överlevnad att vi kör var sitt race på morgonen. De som händelsevis beskyllt någon av oss för att prata ihjäl vår omgivning borde se oss då. För höra oss går definitivt inte.

Så fungerar det alltså måndag till och med onsdag, även med tyngre steg för varje dag. Det kan möjligen bero på att jag vanligen är mer utvilad efter helgen. Så kommer då torsdagen. Den dag då jag inte börjar jobba förrän klockan nio och följaktligen kan ligga kvar i sängen ända till klockan sju. För än så länge behöver jag inte tre timmar för att komma i respektabelt skick. Men om jag gör en kurva av något matematiskt slag på hur mycket längre tid det tagit för varje år borde det ta cirka tre och ett halvt år tills det behövs. Med en lätt nostalgisk bitterhet minns jag när jag på en och en halv timme hann fixa till mig själv, ta en hundpromenad, lämna tre ungar på dagis eller skicka till skolan och själv vara på plats på jobb i tid.
Det är kanske någon baktanke med att man inte ska få barn i övermogen ålder?

Men det var inte det jag skulle gräva ner mig i, utan att på torsdagar skräller inte min klockradio förrän klockan sju. De där 50 minuternas längre sömn gör att jag kopplar in den riktiga hjärnan innan jag lämnar sängen. Och vilka tankar kommer då? Jo, att jag inte ska gå upp. Inte än i alla fall. Hur många torsdagar har jag inte legat kvar för att höra vädret efter nyheterna på radion sådär tio över sju för att få en hint om hur jag ska klä mig? Ungefär lika många morgnar som jag glömt det elva minuter över.

Så kommer fredagsmorgonen och klockradion går igång 6,10 och jag med den. Med den skillnaden att jag när hjärnkontoret kopplas på  i duschen börjar glädja mig åt den stundande helgen. Då. Jag. Ska. Sova. Ut.

Och vad händer lördagsmorgon? Jo, jag vaknar av mig själv strax efter klockan sex…