Kräftskiva och grisfest

Det har uppstått en festkommitté här på Påfågelshuset. En aktiv sådan som för tre veckor sedan organiserade en kräftskiva och i går en grisfest.

Kräftskivan var torrare än fjolårets. Dvs. det regnade mindre i år. I övrigt kan jag berätta för den yngre,…. nåja yngre än jag i alla fall, släktingen som uttryckte att Högljudda tanter och farbröder skrämmer mig, att hon hade blivit vettskrämd.
Eftersom det första barnbarnet aviserat sin entré till denna värld just denna afton/natt höll jag mig lite i skinnet. Eller i ajfånen för att vara a jour, vilket inte hindrade att jag kunde registrera ett och annat felsteg på dansgolvet. För ja, det ingår dans i festerna här. Dans av alla de slag. Jag tror faktiskt att jag dansade flamenco i samma stund jag blev farmor. Utan felsteg.

Gick fel med tungan gjorde däremot en manlig festdeltagare. Rätt in i munnen på en gästande dam. Hon verkade inte ha ett dugg emot det. Det hade däremot hans fru. Tydligen hittade han rätt så småningom, för han bor kvar. Med sin fru.

Med minnen, om än lätt dimmiga, från tidiga charterresor till spanska landet och grisfesterna där var det väl med en viss tveksamhet jag anmälde mig till fredagens grisfest. Men, men, man har ju inte roligare än man gör sig så det var bara att tuta och köra.

Mannen var aktiv redan innan grisen snurrat färdigt på sitt spett. Han (Mannen alltså) hjälpte till att koppla in sladdar och en gammal TV till musik- och karaoke-anläggningen, och erkände att han hade fått vara omanlig och läsa en bruksanvisning. Det blir kanske en tekniker av honom också en dag?

När vi kom ner i de allmänna utrymmena där festen skulle vara satt redan ett par bänkade vid långborden och stoppade i sig nötter och vin. Efter kräftskivan när pensionisterna bokat platser redan till lunch hade festarrangörerna bestämt att ingen skulle få ta plats i förväg. De föste alltså vänligt (?) men bestämt paret innanför dörrarna. Marginellt lättare än att få stopp på Elakaste Damen, som med sin rullator hade siktet inställt på Bästa Platsen som hon utan tvekan ansåg sig vara självskriven för. Jag var beredd att sätta en slant på att de inte skulle lyckas, men de gjorde det!

Halv sju prick öppnades dörrarna och närmre hundra personer trängde sig ut. Kalabaliken i Bender måste ha verkat strukturerad i jämförelse med när alla samtidigt skulle grabba åt sig ett glas sangria och få en bra plats.

Vi kom ganska lindrigt undan, eftersom en av de äldre herrarna på stället förhört sig om mina kunskaper i engelska och helt resolut bestämt att jag skulle sitta bredvid hans gäster och snabbt errövrade ett bord till oss. Det ska vara en pensionär till sånt!

Man kunde alltså ta med sig gäster, och de här gästerna var ett par från Australien. De visade sig vara väldigt trevliga och mannen i paret berättade att han från början var från tyska delen av Schweiz, innan han via USA och Filippinerna hamnat i Australien. Han var en perfekt och intressant bordsherre och jag fick bland annat veta vilket problem de vilda kamelerna är i Australien. Jag visste inte ens att det fanns kameler där! Jodå, afghanska gästarbetare hade haft dem med sig när man byggde ut vägar och infrastruktur, sedan hade de lämnat dem till sitt öde, i tron att de skulle dö ut. Det gjorde de inte. De förökade sig istället.

Först kaniner, sedan kameler och på det översvämningar och bränder. De häftiga bränderna kunde han också förklara med att eucalyptusoljan bildar explosiva gaser när det brinner, så det är egentligen gasbränder i stället för skogsbränder – därav så svårsläckta. Den lärorikaste grisfest jag varit på! Men de kan inte ha det lätt, där Down Under.

På andra sidan om mig satt en lite äldre, men rysligt pigg och vital kvinna som tidigare jobbat som bl. a. flygvärdinna. Hon kunde berätta hur hon serverade syrgas i planen när det inte fanns tryckkabin.

– Some coffe? Some Tea? Some oxygen?

Jag tyckte faktiskt att jag dragit en vinstlott i placeringen.

Grisen smakade också bra för att vara gris, men alerta arrangörer plockade ut tallrikarna innan jag funderat färdigt på om jag skulle ta om eller inte. De hade gjort underverk med min figur om de alltid funnits till hands i min vardag.

Vid vårt bord satt även ett av ställets yngre par, i 30-årsåldern. Trevliga och med ålderns rätt riktigt pigga! De hade med sig en flaska Amarone-vin som när de kom tillbaks från buffébordet var utbytt mot en enklare sort. Men de hittade sin flaska på bordet bredvid och bytte tillbaks. Med tanke på att damen som satt där är samma som inte ser, hör eller förstår något på mötena är jag inte säker på att det var en avsiktlig kupp.

På plats vid Klagomurren stod här P, min favoritantagonist från bl. a. tvättstugan, med ett protokoll i handen och försökte vinna gehör för sina klagomål på gu’ vet vem. Han är en riktigt festhöjare, den gubben.

Tydligen hade det varit kareoke-show också, men den missade jag. Var väl mitt uppe i animerad kameldiskussion då. Dansen missade jag i alla fall inte. Säga vad man vill om församlingen här, men många gillar att dansa.
För många år sedan deltog Mannen och jag i en grundkurs i bugg på tisdagkvällar i Staffanstorp. Bara det är meriterande. Problemet var och är att enligt regelboken ska Mannen föra. Enligt mig kan han inte hålla takten och då ska han heller inte föra. Det blir alltså ohjälpliga kollisioner. Som tur var hade jag klätt mig praktiskt, med byxor och tröja och gympaskor och kunde hålla mig på fötterna. Det var svårare för en del andra damer med höga klackar och taktlösa danspartners.

Det är inte bara parvis dans. Alla dansar i princip med alla och det är kul!
En del är på jakt, och även om de inte lägger ut direkta rävsaxar finns det en och annan fälla att varna för. Jag hörde en man berätta för sin danspartner – gifta båda två, men inte med varandra – hur han i samma ögonblick hon kom in i rummet förstått att det skulle bli något mellan dem. Till hennes heder ska sägas att hon såg ut som en fågelholk och snabbt tackade för dansen.

Normalt en fredag brukar jag däcka i soffan oförskämt tidigt. Nu höll jag ut till halv två på natten. Det är ett gott betyg! Mannen gav festen ännu fler stjärnor och dök inte upp förrän efter klockan fyra och pytt-i-panna som nattmat. Då hade jag pluggat in öronpropparna eftersom jag vet att han har en viss förkärlek för att sova på rygg i sådana lägen.

Men man kanske skulle anmäla sig till fortsättningskurs i bugg?

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Australien, Dans, dresskod, Fest, Generationer, Limhamn, nattliv, nöjesliv, relationer, Vin. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kräftskiva och grisfest

  1. ingrita skriver:

    haha, får jag citera dig på fb? med bifogad länk givetvis!

  2. Chorizo skriver:

    Inte dåligt att både dansa flamenco och bli farmor på samma gång. Det skall va en Maclindhe till det!

  3. Anonym skriver:

    Några biologilektioner om de olika kroppsdelarna och när de ska användas hade nog varit bra innan ni har nästa fest. En studiecirkel kanske?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s