Shopaholic är väl att ta i, men jag är oftast en  entusiastisk  shoppare.
Under årets julrea har det däremot varit totalt stiltje på den fronten av lite olika anledningar.
Först och främst shoppade jag loss riktigt duktigt under hösten när mina kassar fylldes med det ena lila plagget efter det andra. Behovet av mer kläder kunde alltså sägas vara lika fyllt som garderoben, men det har inte stoppat mig tidigare.

Sedan har vi flyttat och har en stor lägenhet till trots mindre förvaringsutrymme än tidigare. Detta har gjort att jag med en imaginär tratt (typ opererad  hund) stegat förbi såväl klädes- som bokhandlare. Blind för alla frestelser som normalt hade tänt ett ha-begär  i mig.

Dessutom är det bara att inse att plånboken inte fixar att både dekorera ett hem och min kropp. Med tanke på de två första skälen fick kroppen lämna walk over.

När min övervikt var som störst var det mest handväskor och skor som fyllde shoppingbehovet. Inte så konstigt, för de passar även om man har flera X framför L:et på lappen i nacken. Att köpa kläder då var inte alltid  så roligt.

För ett antal år sedan  besökte vi t ex Kina, och jag ville ha en sådan där otroligt vacker röd sidenklänning, med snedknäppning fram. Det gick snabbt att inse att de som hängde framme inte var gjorda för min yppiga lekamen, och efter en stund hittade jag en kvinnlig expedit som talade engelska. Hon synade mig, klänningen, ropade något på kinesiska, och strax var jag omringad av tio små nätta kinesiskor som alla fnittrade hysteriskt och petade mig i sidorna och magen, och pekade på klänningen. Översättning var totalt överflödig. Jag köpte  med moget trots  fanskapet till klänning, som numera ligger i förrådet. Oanvänd.

Rolig var inte den där okulära besiktningen man ofta fick av trådsmala butiksbiträden,  följt av en hånfull gest mot BiB, XLNT, Generous eller något annat som definitivt inte är lika snyggt som det som hänger på de andra snurrorna i affärerna.

Tack och lov hittar jag numera kläder i normalstorlekar, men har kvar min passion för väskor , skor och böcker.
Men, som sagt, inte en pinal har slunkit med på årets rea, vilket jag påpekade för Mannen. Och tyckte att jag var värd en rejäl klapp på axeln. Har man varit gift i snart 34  år uppskattar man allt.

Han bara fnös. Tittade på mig, och talade om att när det behövde köpas mer te var det examensdags.
Det måste väl förklaras antar jag. En av mina laster(?) är att varje morgon dricka åtminstone två koppar grönt te. Det ska vara av en speciell sort, annars kan det vara. Då dricker jag hellre kaffe. Men teet jag vill ha säljes bl a i en affär i Vellinge som dessutom säljer kläder. Kläder som jag gillar, och av tjejer som verkligen säljer. Typ puttar in mig i provhytten med olika kläder som de med något konstigt ögonmått räknat ut ska vara klädsamma på just mig.
Det var de som fick in mig på det lila spåret t ex.

I Sverige i dag är man ofta svältfödd på den uppmärksamheten i affärer (Det-ska-hänga-där- borta-annars-är-det-slut-varianten är vanligare, och inte lika säljande) och mitt te-köp har oftast slutat med en stor kasse och ett orimligt högt pris. För te.

När teet i burken började sina i går erbjöd sig Mannen att köpa hem nytt. Från en nyöppnad tebutik på Kronprinsen.

– Det kostar bara 25:-/hg där, sade han.
– Det kostar 24 i Vellinge, kontrade jag.
– Nä, sade han, det går på flera hundra. Minst.

Det var alltså det han menade med examensdags. Att för att bli godkänd på kursen för motståndskraftiga shoppare skulle jag klara att köpa te i Vellinge. Te, bara te, och inget mer än te.

Och tänk!! Trots att jag kom in i provhytten, med en uppmuntrande arbetskamrat i den andra och ännu mer uppmuntrande affärsägare utanför, gick jag till kassan och betalade för två hekto te och inget annat.

Men ångrade mig på det yttersta och ryckte till mig en topp jag provat. Svart. Omlott. Halva reapriset.

Där sprack det.