I förrgår blev jag uppringd av en kvinnlig reporter från Sveriges Radio P3. Hon undrade om hon fick komma och intervjua mig.
Fåfäng som jag är trodde jag först att ryktet om bloggen du just läser spridit sig ända dit,  och såg framför mig förlagskontraktet komma seglande genom luften i ett präglat kuvert.  Så var det alltså inte.

Hon ville intervjua boende i Påfågelshuset om hur det egentligen är. Denna form av boende har lockat fram många forskare och förståsigpåare som långt innan det var färdigt dömde ut det som ett reservat för de rika och rädda, gated community och för att öka segregationen i stan, och nu ville alltså P3  göra ett reportage om Verkligheten.

Ett snabbt överslag mellan öronen, möjligen påverkat av att jag kom direkt från ett a-lagsmöte på skolan. Ett möte där jag ägnat den sista kvarten till att bita ihop om en del onödigt vassa formuleringar. Massagens verkningar har släppt, med andra ord.

Jag svarade alltså ja, och bestämde att reportern skulle komma hem till oss i går kväll. Jag undrade över hur hon hittat mitt namn och mobilnummer, men hon hade sökt på nätet, sade hon.
Jo, jo. Det jag bitit ihop om innan var just möjligheterna att hitta info på nätet, så jag såg det som en pik från ovan. Man kan hitta där.

Tisdagen är min värsta dag på skolan. Lektionerna ligger i princip i följd och färg mellan 8,20 och 13,00. Efter det upptäckte jag att min mobil hade ett antal obesvarade samtal, bl a från Mannen.  Alltså ringde jag upp. Jo, någon från Påfågelshusets administration hade varit så ivrig att få tag på mig att hon t o m bett Mannen om hjälp.

Efter att jag fått  lite andhämtning och kaffe i mig ringde hon  igen. Hon ville bara meddela mig att de visste om att jag skulle tala med en reporter…

– Jaha?
Tystnad.
– Jaha??
– Och ja, vi vill att du ska veta att vi gärna ser att mediekontakter går genom oss.
Vad sa människan? Fattade jag rätt? Bäst att hålla tyst och låta henne fortsätta. Hon fortsatte, lite mer tvekande, men ändå
– Om media ska tala med de boende här, vill vi alltså att kontakten sköts av oss.

One Flew over the Cuckoo’s nest. Hästhuvud på kudden. Tungan avskuren och nerstoppad i halsen. Filmhistoriens vingslag piskade upp höga vågor.

Jag sade inte så mycket, utan avvaktade mest. (Något jag tränar på ibland, tro den som vill)

Slutligen förtydligade hon det hela med att säga att de ju inte ville att deras boende skulle bli störda av media. If she’s crazy, what does that make you?

Men vad skönt,  det hela var enbart av omtanke om min integritet och inget annat!!

Jag lugnade henne och berättade att jag är fullt kapabel att säga nej av egen styrka.  Liksom ja om det passar mig bättre. Hon upprepade  att de ville vara med i kontaktskapandet, men (smicker, smicker) de hade ju ändå föreslagit mig om de blivit kontaktade först av SR.
Jag lämnar det där.

Väl hemma på kvällen, efter Öppet hus för årskurs 9 på skolan dessutom, ringde det på dörren. När jag öppnade möttes jag direkt av en mikrofon. Hejet blir naturligare så, förklarade reportern.

Vi pratade en dryg halvtimme, och nästan som förväntat, försökte hon få mig att säga att det var pga tryggheten vi flyttat dit. För att slippa vara rädda. Det är väl en högst rimlig önskan att alla människor ska kunna känna trygghet i sitt hem, men det var faktiskt inte det som gjorde att vi valde att flytta hit.
Vårt gamla hus hade helt enkelt växt ifrån oss, och trädgårdsskötseln kändes som ett gissel. Det var bara dags att gå vidare i livet. När vi fick möjlighet att köpa den här lägenheten som uppfyllde de krav vi hade på utrymme, både att leva  och förvara grejer i, fri rymd utanför fönsterna och en stor balkong slog vi till.
De extra   servicegrejerna med SPA, reception, etc hade vi faktiskt kunnat vara utan. Nu finns de, avgiften för det är dessutom obligatorisk så då utnyttjar vi det efter behov och lust.

Reportern verkade vara en väldigt rar tjej, som läst på hur man skulle leda in sina intervjuoffer på rätt spår.
Och hon hade kanske lite andra förväntningar än de svaren hon fick.  T ex att jag tror att segregationen i Malmö har sina grunder i politiska beslut som har med 1960-talets miljonprojekt att göra. Eller att vi har tubkikaren för  att vi är intresserade av att spana på grannarna i det gamla kalkbrottet. Inte grannar runt om. Eller  obehöriga som slunkit förbi receptionisten.

Grannarna i Kalkbrottet

Det var nästan så jag tyckte lite synd om henne när jag dessutom såg att hon glömde stänga av micken och inspelningsapparaten  när hon lagt ner dem i sin väska och stod och småpratade lite innan hon gick. Det kändes pinsamt att påpeka, så det gjorde jag inte. Jag bara hoppas att batterierna inte tog slut och ser med spänning fram emot sändningen nästa vecka. Hur mycket har klippts bort? Och trots att jag kommer att avsky ljudet av min röst där den eventuellt finns kvar.

Gated?