Det har varit ganska (understatement) rörigt här med skor och jackor, beroende på att det inte funnit någon plats att sätta skorna eller hänga jackor. Mina skor har stått i en hög bakom ytterdörren, Mannens på skilda ställen i huset. Garderoben undrar någon? Jodå, det fanns skoröra där också, både i skokartonger och lösa. Det är ju det där med temperaturen här, ibland är det bara sandaler som gäller, ofta walkingskor, ibland kängor, ibland något lite finare. Plus att dotterns familj lämnat några också. Och så behövs inneskor och foppatofflor eller liknande när vi går ut i trädgården.

För någon vecka sedan tröttnade jag och beställde hem hyllor, som jag mätt skulle få plats, plus en hängare med fyra krokar från Amazon. De levererades i plastpåsar storlek A4 och det var bara att lägga upp bruksanvisningen och plocka ihop plockepinnet. Men det blev bra! Den tidigare klädkroken degraderades till mina handväskor och Siri fick en egen krok (från IKEA) till sitt koppel och vattenflaska.

På tal om skor, så var mina promenadskor totalt uppslitna, både utvändigt och invändigt. Det blir lätt så när jag trivs i ett par skor och går så mycket som vi gör här. Så istället för att som planerat åka på utflykt till en botanisk trädgård när Siri var hos frissan fick det bli en tur till La Zenia Boulevard och jaga nya Skechers till mig. Det finns en ren Skecherbutik och där började jakten.
Jag hittade två stycken jag tyckte om och frågade den lätt högdragna damen som jobbade där om de fanns i storlek 40. Hon gick bakom hörnet, räknade förmodligen till 10 – eller kollade Facebook – och kom tillbaka och sade att det fanns det inte. Sedan var jag avklarad. Inte en antydan till att plocka fram några liknande, nej då, så vi gick vidare för det finns flera butiker som säljer märket i det här jättelika shoppingområdet.
Och jodå, i tredje affären frågade jag först efter storlek 40, som inte fanns, men tjejen där plockade snabbt fram andra svarta, slip on som jag ville ha och så var det löst.
Det finns över 150 butiker på området och vi kollade lite på kläder också. Jag har som målsättning att detta år följa rekommendationerna att endast köpa fem nyproducerade plagg, underkläder och skor oräknat, och eftersom jag inte snubblade på något jag hade tänkt innan så blev det inget. Det gäller att handla med omsorg då, och kvalitetsplagg som håller många år. Allt för miljön.
Och kassan.

Siri blev som vanligt superfin efter tre och en halv timmes SPA på Tidy Paws, för den blygsamma summan av 40€. Hemma i Sverige kostar det över tusenlappen.

Ett av de fem plaggen har det ändå blivit den här veckan. Jag har snöat in lite på Camilla Thulins kläder, de är väldigt snygga och håller måttet många tvättar. Absolut inte billiga, men går även att fynda på Secondhand eller som nu, en långklänning på rean. Jag har spanat på den länge, tycker den är så fin men med tanke på att långklänning inte är något vardagsplagg för mig har jag ansett att det var för mycket pengar. Men nu var den nedsatt närmre 80% och helt plötsligt överkomlig, så den beställdes hem till Sverige och husvakten får hålla koll på leveransen.

I samband med utställningen här i november blev jag tillfrågad om jag inte ville ställa ut på Casa Cultura i år, och det känns ju hedersamt. Jag hade fått ett formulär att fylla i, på spanska så klart, och kämpade ihop svar med hjälp av Google translate. Som tur var har jag före detta kollegor som undervisat i spanska och en av dem, bästa Bitte, justerade/skrev om så det verkligen blev på spanska. Med pappret i handen stegade jag in på kommunhuset där det skulle lämnas, och kom tack och lov fram till en kvinna som behärskade engelska lite bättre än vad jag behärskar spanskan. Hon kopierade, stämplade, skrev in och lämnade två kopior till mig, varav den ena skulle lämnas på Casa Cultura.

Långa benet före dit, de skulle stänga snart och jag hann, och lämnade fram pappret. Damerna i disken läste, trodde jag var en fena på språket och drog iväg långa språkliga hardanger och jag stod där som en fågelholk. Men lyckades till slut tala vad det gällde, och då plockade de fram mitt visitkort från i höstas och kallade på en tredje dam som jag kunde kommunicera med. Med tanke på att jag vill bli bättre och kunna presentera min konst på spanska hade jag sagt att jag ville ställa ut i oktober. De ville ha mig innan, helst april eller maj. Hon skulle gå genom schemat och återkomma. Och jag får väl börja plugga mer.

Efter utställningen i höstas kom det ju förresten en kvinna hit och beställde en av tavlorna i större format, på canvas. Den har nu levererats och idag var jag inbjuden till hennes hem för att se den på väggen i hennes vackra hem.

Till utställningen i november kom också en annan svensk kvinna, som målar tavlor. Det klickade mellan oss och vi har besökt dem i deras hus i Mil Palmeras och senast på lokal i Mil Palmeras.Väldigt trevliga, både hon och mannen hennes!

Förhoppningsvis är vintern nu över här, och sommarvädret är här för att stanna. Linne och shorts på promenaden som blir allt längre för varje vecka. Förutom värmen har papegojorna återvänt och lever rövare. Jag misstänker att de tog en charter till varmare väder när kylan kom hit.

Med värmen har också risken för att det ramlar ner pinjelarver ökat. De är farliga för människor och ännu farligare för hundar. Det finns inte så många pinjeträd i vår by, och när vi passerar dem hålls Siri i stramt koppel.

Mannens matdag gick vi på Cerverceria Torremar och skämde bort oss med en trerätters, först tapas, sedan en fiskrätt och slutligen Tarta de la Abuela, mormors tårta. Som mormor är den ett obligatorium. Och dessutom varje viktväktares våta dröm.

Våra omtänksamma grannar sade innan vi åkte hem den siste november att de hade blivit störda av ljud från våra stolar. Stolar inne alltså, som vi suttit på en gång under vistelsen då och det talade vi om. Vi muttrade lite när vi kom in om att vi står ut med röken från deras vedbastu flera dagar i veckan, men som en artighet mot dem köpte jag ändå tassar att sätta på stolsbenen.

Först igår kom jag på det, att det satt fula svarta typ gummistövlar på alla våra stolar, både inne och ute på terrassen. De där ute såg ut att komma från Hjälpmedelscentralen. Hur jag missat dem de första veckorna fattar jag inte, men det var väl utanför min vildaste fantasi att de skulle ha gått in i vårt hem och ändrat något med våra möbler utan att fråga oss. Jag kanske behöver en kurs i anger management, men jag erkänner, topplocket gick.
Med ett uppbådande av all självbehärskning och att Mannen, som är mindre konfliktbenägen än jag, försökte förklara att de bara vill vara snälla, och menar väl, så jag lät iallafall bli att rusa in där då. Bara det var en prestation.

Ibland har jag fått höra att jag ska välja mina strider, men den här striden blev högprioriterad. Klockan halv fem vaknade jag, fortfarande arg, läste ut en bok på plattan och försökte somna om. Gick inte. Skrev till tre kloka kvinnor i vänkretsen och förklarade mitt dilemma och undrade om det var rätt att agera, eller om jag skulle göra som Mannen tyckte och låta det bero. Samtliga svarade att det var helt klart att det grannarna gjort var långt över gränsen för vad man kan tilllåta sig som god granne. Tack!

Innan Mannen vaknat hade jag slitit av varenda jäkla gummiblära på stolsbenen och lagt i en påse. Och efter hundrundan där jag gick av mig lite ilska och frukost med en extra kopp te stegade jag in till grannen med gummiblärorna i en påse. Och hör och häpna, jag lyckades hålla mig lugn och sansad, brittiskt artig men tämligen säker på att jag var tydlig så det räckte.
Och våra reservnycklar som de haft hänger nu på kroken här inne.