En resa som länge stått på vår bucketlist är att åka utmed den norska kusten, typ Hurtigrutten. Nu är det äntligen dags, fast med det nya rederiet Havilla som kör med miljövänligare båtar, oftast batteridrivna.

Resan började med att vi flög från Köpenhamn, med mellanlandning i Oslo, vidare till Kirkenes, där vi ska stanna två nätter. Vi kunde välja mellan att flyga med SAS och… SAS, så med viss bävan med tanke på deras inte alltför sällan inställda flyg bokade vi SAS, och köpte i god tid sittplatser på var sin sida om mittgången på rad 7 i planet från Köpenhamn. Med mitt nya knä, och vissa klaustrofobiska drag behöver jag kunna resa mig då och då, och Daddy Longleg, dvs Mannen, vill gärna kunna sträcka ut slanorna i gången när där är tomt.

Fyra dagar före avgång kom så ett mail  från SAS att de seatat om oss till 9 A och B, alltså fönster och mittplats.

Bussen från Höllviken kom i tid, tåget på Hyllie likaså och hade gott om plats dessutom. Fast vi seniorer reste oss och lämnade plats till en ung mamma med ett nyfött knyte i bärsele. Tydligen en generationsfråga det där.

Väl på Kastrup var det ingen kö till security och jag hittade min favoritparfym, och vi hann med en macka och ett glas dricka innan vi gick ut till gaten. Väl där stegade jag fram till disken och frågade varför vi blivit omseatade och försökte få två aisleseats istället, det gick inte, men jag kunde ju höra med personen som satt vid gången om hon ville ha fönsterplats. Det ville hon inte, och blev tydligt irriterad när jag behövde resa mig en enda gång. Surtanten.

Men vi kom till Oslo och gick genom flygplatsen till nästa plan, där vi fick tre säten själva, och landade drygt två timmar senare i Kirkenes. Landningsbanan när vi tagit mark var vacker. Vatten, björkar och blånande fjäll vid sidan. En liten flygplats med ett rullband vaktat av en uppstoppad björn, där våra väskor kom som de skulle (vi borde köpa en lott, sade Mannen som blivit av med många väskor när han jobbade i Oslo och veckopendlade dit)

En buss väntade utanför och körde oss in till staden  Kirkenes och Scandic hotell. Efter en underbemannad receptionist som försökte tillfredsställa en gnällig gruppresas gäster fick vi äntligen vårt rum. Väl där studsade vi av värmen som mötte oss. Minst 25 grader och inget vi kunde reglera temperaturen med. Fönstret på vid gavel hjälpte bara marginellt för här är också varmt utomhus. Jag drack två glas vatten, det var åtminstone kallt, och sedan gick vi ner i restaurangen och beställde in en fisksoppa som var hur god som helst. Men när vi bad om ett glas vatten till vårt vin kunde de inte servera det, för det fanns kolibakterier i vattnet så man skulle inte dricka det. Jag kände hur glad min mage blev… men vi hade köpt Gammeldansk med oss och tog en rejäl hutt när vi kom upp i vårt fortfarande lika varma rum.

Mannen somnade ändå, men inte jag. Strax före midnatt gick jag upp, gjorde en riskfylld manöver upp i badkaret, höll på att dratta omkull för det var glashalt, men tog i alla fall en kall dusch och lyckade slumra lite. Men en stund senare satt jag käpprakt upp i sängen, någon hade kört igång diskot lät det som. En titt ut genom det öppna fönstret visade att det var en bil parkerad utanför, med rutorna nere och bilstereon på högsta och en ung vuxen kvinna som sittdansade av hjärtans lust. Det var bra musik så jag lade mig igen. Mannen kan sova genom flyglarm och snusade vidare.  Det tog en knapp halvtimme innan någon kom ut och tystade ner det hela. Men inte somnade jag för det.

De som haft det tvivelaktiga  nöjet att träffa mig när jag inte fått mina timmar vet vilket solsken jag kan vara då. Det var jag när vi kom ner till frukosten. När jag frågade tösabiten i receptionen vilket språk hon helst ville kommunicera på svarade hon engelska. Jag kan klaga på alla språk! Det slutade med att de kom på att termostaten var ur funktion i vårt rum , och vi blev uppgraderade till ett superior room högst upp, med en halkmatta och en fläkt med oss. Det superiora innebär vad vi kan se att det finns pappersnäsdukar på badrummet.

Det satt förresten ett italienskt par framför oss in från flyget, och när jag såg dem i frukostmatsalen gick jag fram och frågade på italienska om det visste att man inte skulle dricka vattnet. Det hade de nyss fått veta, efter att de precis som jag druckit kranvattnet  på kvällen och dessutom på morgonen. De hade en klädsamt grönaktig ton i ansiktet och vi hoppades tillsammans att vi inte skulle bli dåliga. Men so far so good, i svenska lägret i alla fall.  

Kirkenes är en rätt trist håla med en spännande historia. Byn  var norsk-rysk fram till 1826,   1940 blev den ockuperad av tyskarna och ”befriad” av Ryssland 1944, och blev en av de mest bombade städerna under WW2. Under kalla kriget var Kirkenes en av två gränser mellan NATO och Ryssland, och än i dag är många skyltar här både på norska och ryska.

På tal om språk är norska ett bra språk för dyslektiker, det stavas som det hörs,  sjampo och sentrum t ex.

Idag har vi, i strålande sol, gått på tur runt stan, väldigt glada att vi packade ner shorts och t-shirts och jag för mina stavar.
I morgon går vi ombord på båten.