Från charmiga Les Tréport körde vi västerut utmed kusten i Normandie, och tog en fika i Fecamp.

Målet denna dag var krigskyrkogården vid Ohama beach. Inga hundar fick följa med in på krigskyrkogården, så vi fick gå in en i taget och det tog en stund. Det berörde verkligen att se de tusentals gravarna över de som offrat sina liv för vår frihet. När Mannen var där inne kom en gammal amerikansk kvinna som berättade att alla hennes pojkar sov där. De halade även flaggan och blåste tapto då.

Sedan ville jag till Mont Saint Michel men eftersom vi inte ville inte köra för långt och klockan redan var sen eftermiddag skulle det vänta till nästa dag, och vi skulle hitta övernattning i närheten.

Mannen letade på nätet och hittade ett hotell och bad mig boka eftersom jag har den appen, B&B Hotels, och dessutom en gratis frukost där. Vi bodde nämligen på ett av deras hotell i Narbonne i augusti och tyckte det var väldigt bra, även om det låg lite utanför stan. Sagt och gjort, jag bokade och betalade och vi började köra. Efter en stund tyckte min magkänsla att det kändes fel och stannade och kollade vart vi var på väg. Alldeles för långt bort! Hotellet som Mannen hittat och jag bokat låg 25 mil bort, tio mil förbi Mont Saint Michel. Jag hade glömt dubbelkolla….

Två alternativ, antingen stannade vi till så jag fick fotografera slottet, eller så körde vi tio mil tillbaka idag. Det blev fotostopp vid slottet. Jag trodde man kunde köra nära, fotografera och fortsätta, men icke. Skyltar ledde in på en gigantisk parkering, och sedan kunde man, om man inte hade hund, hoppa på en shuttlebuss fram till slottet, annars gå en halvtimme till bra fotoläge. Där försvann en dryg timme.

Innan vi nådde hotellet i Tregeuex var klockan 21.00 och det var beckmörkt. På vägen dit hade jag bokat bord på en närliggande restaurang (Mannen körde) och vi bara parkerade bilen och gick dit. Buffalo hette stället, och det borde ha satt igång varningsblinkersen.

Burgare, steak eller fish ’n chips att välja på. Det blev fisken. Om det hade varit första gången jag ätit det, hade det blivit sista också.

Rummet då? Rent, funktionellt med bra sängar och det som behövdes. Och lika hemtrevligt som jag tänker mig en fängelsecell. Alltså ingen hit.

Siri var lite orolig på natten, normalt ligger hon mellan våra fötter och får väckas på morgonen. Nu väckte hon oss flera gånger i stället, förmodligen stördes hon av andra hotellgäster som gick förbi cellerna , f’låt rummen, i galleriet utanför. Men frukosten var bra och ett franskt medelålders par visste inte till sig så duktig de tyckte hon var som låg fint okopplad bredvid min stol hela tiden, även när vi var och samlade mat.

Däremot, när vi skulle åka och bar ner våra väskor från andra våningen var hon plötsligt borta. Jag gick tillbaka till vårt rum – ingen Siri. Ropade, visslade och lockade utan resultat. Gick ett varv runt hela balustraden på andra våningen och kallade och tittade in de öppna rummen. Andra varvet gick jag in i rummen som höll på att städas också, och där låg den lilla madamen i en hörna, inte alls intresserad av att åka bil. Hon hade väl inte fått sina timmar tyckte hon!

Men hon fick sova i bilen istället, och vi hade under gårdagen iallafall kommit en bra bit närmare Loirefloden som vi ska följa.