De resterande dagarna i Torre de Horadada ägnades åt pyssel i huset, kvällspromenader och mat.
Det blev sallader till lunch varje dag, det var för varmt för något annat, och det är en vana jag tänker försöka fortsätta med.

Denna gång skulle vi köra hem med min Golf som numera går under namnet Spanjorskan. Det har väckt en del undran bland vänner och bekanta varför vi skulle köra istället för att flyga. Det finns två anledningar, främst att vi känner att vi vill uppleva mer av Europa.Vi har lyckan att ha två underbara boenden, i Sverige och i Spanien, men husbilen gav oss blodad tand och insikt om hur mycket det finns att se och uppleva på vägen. Vi har diskuterat att köpa ny husbil, men vill först se hur det är att bo på hotell istället, och jämföra både det praktiska och ekonomiska.
Siri har inte heller uppskattat de senaste flygningarna och vi vill testa hur det går att köra så långt ( 300 mil) med henne på nedresan i oktober. 150 mil roadtrip i Andalusien i våras gick iallafall bra, och hon fungerar fint på hotell.

Vi hade först tänkt åka hem på söndagen, men funderade ut att många spanjorer nog också lämnade kusten då så vi väntade till måndagen.
Eftersom det fortfarande var för varmt för vår smak i Spanien körde vi ända upp över franska gränsen, en dagstur på nästan 85 mil. Tufft, ja, men vi turades om och körde cirka två timmar var.
När Mannen körde sista etappen bokade jag in ett B&B Hotel i Narbonne i södra Frankrike. Rummet var bra, och hotellets restaurang hade kanonmat, men det låg lite off. När jag googlade såg jag att det fanns en fin saluhall inne i stan, och dessutom en safaripark med savannens djur 15 minuter därifrån.

Ibland har Mannen inte en chans att protestera, det blev både och.
Att betala parkeringsavgift i en automat inne i stan var en utmaning, men vi fick inte böter, så det blev förmodligen rätt, eller så hade vi tur och de tyckte synd om en stackars spansk bil.
Även om ingen såg bilen och jag inte öppnat munnen blev jag tilltalad på spanska. Mannen påstod att det var för att jag beter mig som en spanjorska, vad han nu menar med det. Fransoserna gestikulerar väl också! Vet inte riktigt hur jag ska ta det, men det hade varit värre om de trott jag var engelska.
Däremot insåg jag snabbt hur bristfällig min franska är. Det verkar ju kostigt att gå runt och bara tala om att jag heter Monica och fråga var Eiffeltornet är eller vad klockan är. Men eftersom de allra flesta fransmäns engelskkunskaper var ännu sämre än min franska var det bara att försöka, och alla var superrara och förökte verkligen förstå, så någon form av konversation blev det ändå.

Staden Narbonne är jättecharmig, i marknadshallen Les Halles kunde jag ha ha fyllt bilen med alla matvaror om jag haft ett kyskåp, medan marknaden utanför hade massor av begagnade kläder, typ tömda från insamlingscontainrar och som mängder av främst kvinnor drog i inte kändes ett dugg frestande.
I stället hoppade vi på ett litet tåg som puttrade runt och blev guidade på franska.
Fattade inte allt för mycket, men kanalen hade byggts på Medeltiden av handelsmän för att varor skulle kunna transporteras, och man var väldigt stolt över stadens son nummer ett, sångaren Charles Trenet  (1913–2001), som är känd för sånger som ”La Mer” och som var en stor profil inom fransk chanson. Han spelades i tågets högtalare och fanns på flera skyltar och målningar.
Husen och alléerna var vackra, och den gamla katedralen som varit domkyrka imponerande.

Jag tyckte jag behöver lite nya foton på afrikanska djur, så efter stadsrundturen körde vi några km söderut (gissa om någon protesterade, men jag sade att han igengäld slapp Löveparken i Danmark) till Réserve Africaine de Sigean, som de kallade safaripark.
Det var en grym besikelse. Köer in, köer som knappt rörde sig runt på grusiga vägar där uttråkade djur som var trötta på turister bara ville sova i fred. Efter alla gånger i Sydafrika borde borde jag ha kommit ihåg att mitt på dagen sover både katter och andra som kan middag.
Det var bara ett gäng strutsar som var pigga på att vara med på bild. Zebror såg vi på håll, liksom två giraffer och ett gäng lejon son låg långt in under några träd och sov, liksom noshörningarna. Gnu och antiloper, visst, men inga tillfällen till säskilt bra foton.
Vad jag däremot inte hade innan var levande björnar. Nu fick jag några bilder på nallar i dvala. En som låg uppe på en cementbyggnad och gäspade, en som sov på en ställning och den tredje nästan mitt på vägen. Det fanns stora skyltar att man inte fick köra närmre än fem meter från björnarna, men den här nuddade man nästan.

Det var definitivt inte värt de 70€ det kostade för oss två.
För att få Mannen på lite bättre humör körde vi in i Narbonne igen och åt en sen lunch bakom saluhallen, innan vi styrde kosan norrut, mot nästa mål Montélimar.

I Montélimar bodde vi på ett så kallat boutiquehotell inne i centrum- Det där med boutique är lite flytande. Detta var ett helt ordinärt rum, men med en häftig vägglampa.
Vi gick ner på stan, även här med underbara alléer som gav skugga och hamnade på en restaurang som serverade både god mat och gott vin. Från parken tvärs över gatan spelades musettedragspel och dansades och det kunde inte bli mer franskt än så här. Både Mannen och jag kände att Frankrike faktiskt är ett land man kan vistas länge i.

Dagen efter, efter en natts god sömn och en bra frukost på hotellet chackade vi ut och innan vi körde vidare gick vi en ny stadsrundtur. En skylt utanför en blomsteraffär upplyste om att det var min franska namnsdag och när jag några kvarter bort fastnade för en blus jag gillade plockade Mannen i bästa Al Bundy-stil upp en sedel när jag skulle gå in och betala, och jag stoppade lite diskret ner mitt Visakort igen.

Efter röd varning för värme i Spanien fick vi nu orange varning för regn när vi körde norrut. Och regnade gjorde det! Trafiken kröp fram, långsammare än vindrutetorkarna pendlade.

Nästa stopp, Langres, bestämdes för att när vi gjorde Europa med husbilen fö ett antal år sedan stod vi där på en rätt trist ställplats i utkanten av stan och upptäckte när vi körde därifrån att det fanns en ringmur runt vad som såg väldigt fint ut. Nu skulle vi bo innanför murarna, och bokade med parkering på gården. Byggnaden var gammal, men rummet vackert och sängarna sköna. Hela stan, som benämns som den femte vackraste i Frankrike, var full med gamla byggnader att vandra runt bland, plus många vackra portar och fönster.

Hotellet hade en restaurang och jag missförstod det där med tiden, och trodde att man skulle vara på plats klockan 19.00 vilket vi var, men det var då de öppnade. Matsedeln fattade jag inte mer av heller, och det var bara desserten jag gissade rätt på.

Efter ytterligare ösregn på natten fortsatte vi norrut på morgonen, och,planerade att hinna så långt norrut vi kunde i Tyskland att det skulle räcka med en övernattning till. Vi kom så långt som till en by som heter Heidersteg, men precis innan avfarten höll vi på att fastna bakom en brinnande biltransport. Förmodligen hade dragvagnens dieseltank exploderat och de två främsta bilarna på flaket brann också. Hettan när vi passerade var enorm och några minuter senare kom blåljusen och vägen stängdes.

Hotellet vi bodde på där var iallafall lite oväntat. Ett par i yngre medelåldern med tre små flickor hade satsat allt i ett gammalt Gasthaus och gjort om det till en plats med all in vad beträffar inredning och lyxig asiatisk mat. I den vackra trädgården gick ankor och höns fria. Nu fanns det också schnitzel, vilket Mannen pratat om hela dagen så vi hoppade sushin. Tyvärr, sade min mage som tvingade oss att stanna på många rastställen dagen efter.

Hemresan skulle ta 10 timmar enlig Google maps, om vi tog bilfärjan över Elbe från Wischhafen som brukar gå mycket snabbare än att köra över Hamburg. HA! Det var fler som upptäckt den genvägen och vi fick sitta i bilkö över 90 min innan vi kunde köra ombord.

Men hemmet drog och trafiken genom Danmark var gles så vi rullade in i Höllviken vid 23-tiden. Då var tanken nere på reserven (den fylldes i Luxemburg) och vi körde in om macken vid Toppengallerian, där ett urval av ortens framtid hängde med sina mopeder. De reagerade direkt på att det var en spanskskyltad bil och Mannen hörde hur någon av dem sa att ” Kolla, de är inte svenskar, vi lurar till oss en full tank”. Och så stegade en av ynglingarna fram och sade

– Hallo, can we help you?

När vi svarade på svenska drog de fortare än en avlöning… Och vi körde hem och konstaterade att våra vindruvor är mogna.