Vi har rest ner till Spanien i augusti, mitt i värsta hettan. Inte så genomtänkt har många påpekat, men vi har fått nya dörrar och fönster i Villa Monica, dels för att isolera bättre med tvåglasfönster och isolerande jalusier, dels för att få in mer ljus. Dessutom har vi ersatt dörren mellan kök och vardagsrum med ett valv. Allt detta skulle nu besiktigas.
Och det har blivit superfint. Nordic Constructions, som företaget vi anlitade heter, har gjort ett kanonjobb, snabbt, snyggt och proffsigt.

Vi kom ner i söndags, och i måndags var det röd varning för hettan, man skulle absolut inte gå ut. Vilken tur att Siri inte är med denna gång!
När termometern visade 42 grader i skuggan på förmiddagen och kallvattnet i kranen höll ungefär samma temperatur som badvattnet i Kämpinge, insåg vi varför. Britafiltret används och karaffen i kylen fylls på utan uppehåll.

Men mat behövde vi, så det blev att köra upp till Mercadona i huvudorten Pilar de la Horadada. Det verkade som nästan alla spanska kvinnor i medelåldern var där, och ovanligt nog hörde jag inte en enda göteborgare.
Med laddad kyl och frys passade det rätt bra att storstäda med ACn på högtryck. Även om byggkillarna städat och gjort fint efter sig finns det alltid byggdamm kvar i luften som lägger sig precis överallt. Alla hårda ytor behövde våttorkas, alla textilier tvättas och soffan och madrasser dammsugas.

När jag öppnade dörren för att skaka något eller hänga upp tvätten var det som att stå för nära när man öppnar ugnsluckan på 250 grader. Då hade temperaturen i skuggan gått upp till 44 och när jag testade att lägga termometern i solen slog den i taket med 50 grader. Perfekt väder att städa och möblera om inomhus alltså!

Klockan 22.30 på kvällen hade det svalnat av till 32 grader och vi insåg att vi behövde både luft och annan motion än den städningen ger och tog en promenad. Augusti är spanjorernas semestermånad och varenda hus här är bebott nu, (utom våra engelska grannar som förmodligen åkt till England)  Vi gick genom den spanskare delen av byn och överallt satt man ute, i trädgårdar, parker och på gatorna. Lekplatserna var fulla med barn som hållits inne hela dagen och behövde spralla av sig.  Vi stannade till på torget och fyllde på vätskebalansen och var nog de enda icke-spanjorerna där. Inget ont om våra svenska vänner på orten, men helt plötsligt var vi i Spanien på riktigt! Och när vi gick hem fram mot midnatt var fortfarande de spanska familjerna i alla åldrar ute.

Tack och lov har vi AC i gästrummet på ovanvåningen och somnade innan huvudet landat på kudden.

I tisdags vaknade jag som vanligt först, och eftersom jag blivit en årsring rikare under natten låg jag snällt kvar och väntade på att Mannen skulle vakna och fira mig. Och väntade, och väntade… till slut fick jag med hög röst fråga om jag skulle vänta tills jag blev 72 innan han sjöng för mig.  Då blev det fart i honom!

Och firad blev jag av honom hela dagen, förutom ett väldigt vackert halsband och örhängen i silver slapp jag som jag önskat kökstjänstgöring hela dagen. Det hade blivit lite svalare så vi gick ner till vårt vanliga lokus, Aloha, vid hamnen.  Flera bord var lediga, sju med disk från tidigare besökare. Vi satte oss vid ett närmast havet och försökte utan framgång få killen som ”jobbade” där att uppmärksamma oss. Han kom med kaffe till någon två bord bort, och gick ut igen, fnissande och scrollande på sin mobil med en tom bricka under armen, förbi alla oavplockade bord. När han ställde sig i dörren och skrattande fortsatte surfa på  sin leksak reste vi oss och gick till nästa servering, glassbaren intill. Där fick vi direkt service och när vi satt där och mumsade på  var sin tostado med rökad lax och avokado och en stor caffe con leche började det plötsligt låta. Högt och nära. Som ett mellanting mellan en borrmaskin och en högspänningsledning som fått fnatt. Vi tittade oss omkring, men ingen annan verkade ha reagerat och ljudet kom onekligen från vårt bord. Då upptäckte Mannen den, en cikada som satt på insidan av vår parasoll och använde den som en resonanslåda.

Eftersom vi bestämt att inte fixa mer med huset i tisdags packade vi cyklarna och trampade ner till stranden.  Först fick Mannen höja sadlarna för mina knän slog i hakan när jag skulle testa min hoj, och hans var inte mycket bättre. Tror något småfolk lånat dem…

På stranden lyckades vi hitta en dryg kvadratmeter att resa parasollen och fälla upp solstolarna. Ljuvligt! Lätt lunch, bocadilla med tonfisk och tomat på Jesuitasbaren intill och ett stort glas Tinto de Verano till mig och en lika stor öl till Mannen.

Att cykla de stackars 800 metrarna hem från stranden är aldrig lätt eftersom det är uppförsbacke, men i den rådande värmen var det en direkt utmaning, och det blev direkt dusch i uteduschen på bakgården.

Jag hade bokat ett efterlängtat och välbehövligt besök hos min favoritfrisör David klockan sju. Han frågade om jag skulle ha samma frisyr som vanligt, om det inte var dags att jag provade något annat, och kanske slingor? Slingorna kunde han glömma, det har blivit en principsak att inte färga håret som fortfarande bara har ett och annat vitt strå som sticker upp, men kanske testa ny frissa? Jag har (hade?) ju fullt förtroende för David och talade om att bara inte för kort, det ska vara lättskött och mitt fladderöra ska inte sticka ut.
– But I love your ear, tyckte han.
Det gör inte jag.

Så började han klippa, och… uppriktigt sagt vet jag inte vad jag tycker om resultatet. Han har klippt upp det för att jag ska låta det lufttorka så alla lockarna får fritt spelrum. Men örat sticker åtminstone inte ut, och jag får väl ge det någon vecka tills vi kommer hem och jag inte svettas det vått och platt hela tiden. 

Så gick jag tvärs över gatan och träffade Mannen på Las Brisas där vi bokat bord. Vi har varit där förr, och deras mat är fantastisk. Det var den i förrgår också, vi delade först på två förrätter, räkor i het sås och calamares, och valde sedan ”Rodaballo al estilo Las Brisas, (piggvar efter deras recept), allt utsökt gott! Däremot hade nog inte töserna i servisen gått någon restaurangskola, ävan om de var söta och vänliga. När vi frågade efter vinlistan kom hon in med en flaska Verdejo och undrade vem som ville testa. Den var helt OK, men det hade kanske funnits något annat som vi gillat bättre? Än värre var att de kom in med huvudrätten innan vi hade avslutar förrätten (samma sak till bordet bredvid), så det var att välja skippa calamares och räkor eller låta piggvaren svalna.
Men de e ju synn å slänga, som Elecktra säger.

Sedan bad vi om en flaska vatten utan bubblor, och fick snabbt in en flaska som jag hällde upp och upptäckte att den var varm. Mannen ropade på tösen och talade om att vi ville ha kallt vatten. ”Sorry” tyckte hon, det var allt, inte byta eller erbjuda is. Jag förbjöd Mannen att bråka med dem på min födelsedag, men någon dricks blev det inte. Däremot var Irish Coffee på Pata Negra på torget lika bra som vanligt. På hemvägen kom jag på att jag inte druckit bubbel på hela dagen, så det blev även ett stopp med bubblor på Plaza Nueva.

Tur jag bara fyller en gång om året!

Gårdagen gick åter i flitens tecken, men nu därute. Medan vi väntade på leverans från Sverige av nytt bord till terrassen klippte Mannen ner bouganvillean och jag höll stegen och stoppade i säckar som tog slut, så jag gick ner till Kinesen och köpte nya. Jag tog de största, kanske för stora på 300 liter. De kan även användas som likpåsar!