Det är knappt jag tror det själv, men nu har vi varit i Spanien sex veckor den här omgången och hemresan är om några dagar. Med viss tvekan eftersom det är snötäckt där… men det finns mycket i kalendern att se fram emot hemma också.

Efter vår roadtrip, som blev dryga 150 mil (1500 km) på tripmätaren har vi inte gjort fler utflykter, om inte La Zenia Boulevard räknas. Till detta gigantiska shoppingområde var vi nödda och tvungna att åka för några inköp som inte kunde göras här i byn.

Däremot kom jag på att jag inte talat om att vi gav oss ut på en kortare vandringsled en bit inåt landet med några andra vänner innan vi åkte på roadtrippen.
Efter knäoperationen i juni har opererande ortoped bestämt talat om för mig att jag inte får ge mig ut på några vandringsleder förrän tidigast i juni i år då knäet ska vara helt läkt. Han vill inte se (eller höra) mig på operationsbordet igen.
Men jag går ju redan över en mil om dagen, i och för sig på slät mark, och den här leden, Ruta de Senderismo en El Pinar de Campoverde, var utmärkt som lätt och kortare än 5 km, så det skulle ju absolut inte vara några problem. Tänkte jag.
Till hösten har jag märkt ut flera längre leder som även klassas som medelsvåra. De leder jag gått på i Sverige har inte varit omöjliga, med spångar som hjälp på sina ställen.

Tack och lov hade jag stavarna och ibland en hjälpande hand från Mannen med mig, för lätt vill jag inte kalla den här leden. Över stock och sten gick den, förutom att ibland nästan hoppa mellan stenblocken och kliva över stockar gällde det att undvika vattenhindren. Dessutom vete katten om vi hittat om inte våra vänner gått den innan och viste var man skulle svänga. De fortsatte den längre sträckningen på 10 km, men sade att den svåraste biten hade vi gått.
Jag fick mig iallafall en tankeställare och omvärderade min egen förmåga. Det kändes ovant, men är kanske nyttigt i framtida planeringar? Helt ärligt är det nog inte bara knäet jag ska ta hänsyn till, för jag har alltid varit lite feg.

Vi har nu checkat av det mesta som vi tänkt göra; ätit glass, tagit en cider/öl på puben på hörnan i eftermidagssolen, varit på stranden (inte badat alltså) och besökt strandbaren i Mil Palmeras. Där har de ofta någon skönsjungande gosse som uppträder och som alltid lyckas locka upp någon dam, företrädelsevis engelsk, att sjunga duett med honom. Underhållande, för oftast är dessa damer i avsaknad av både sångröst och självkritik.
Men där är gott att sitta och äta eller dricka något litet.

På tal om restauranger har vi även gjort sista måltiden på Cerverceria Torremar. Det har blivit en tradition att gå dit sista kvällen varje vända här nere. Nu blev det i fredags på Alla Hjärtans dag med vänner, eftersom samma vänner bjudit hem oss på middag på onsdag, dagen innan vi åker.

På hundrundorna pratar vi med många olika människor, nu i veckan bland annat en svensk dam som undrade vilken som var vår favoritrestaurang här. Vi svarade Torremar och hon tyckte att den var väldigt spansk med alldeles för skarpt ljus, och undrade om vi inte gick på Larssons något. Att Torremar är spansk stämmer, den ligger i Spanien, serverar spansk mat och majoriteten av besökarna är faktiskt – tadaa – spanjorer i alla åldrar. Och mysbelysning verkar inte tilltala spanjorer. Larssons är den restaurang om ligger närmast oss, en svensk restaurang som vi aldrig besökt, bara läst matsedeln. Svensk finmat typ löjrom till svenska restaurangpriser. Vill vi ha det finns det ju i Sverige.

Vårt lilla townhouse ska uppgraderas lite, och vi har börjat med markisen på bottenvåningen. Den hederlige försäljaren talade om att stativet var felfritt och att vi bara behövde byta tyg. Där uppe behövdes inte ens det, bara ta bort den trasiga volangen vilket hans killar gjorde när de satte upp den andra.
Nu i veckan kommer några olika hantverkare hit och lämnar anbud på att byta ut fönstren mot vita treglasdito och laga grinden. Vi är fortfande inte klara över vad vi vill göra här inne, så vi börjar med det där ute.