Resan närmade sig sitt slut, och vi tog ut Siri på morgonrundan för att titta på Nerja i dagsljus. Jag vet inte om vi hamnat in ”the dodgy part of town” men vi blev inte ett dugg imponerade.

Mercadonas parkering som hotellvärden rekommenderat var nere i en oupplyst grop, och där stod inte bara körbara fordon, så där hade vi inte velat stå även om vi hittat dit.

Om vi stod uppe på en backe kunde vi se att nere vid havet låg många höga hus och det var hotellskyltar som pekade i den riktningen.

Vid frukosten kom en kvinna in med en liten morrande hund, typ större marsvin med mycket päls, som hon gullade med. Verkligen gullegullade, nuttenuttade och gjorde pussljud till hela tiden. Rätt bortkastat, för djuret morrade, bjäfsade och nafsade efter de som kom i närheten. Förmodligen kunde hon inte lämna den en minut. Siri sov på rummet efter långrundan.

När vi checkade ut och skulle gå kom även den andre hunden med sina människor, När hen fick se Siri blev hen helt tokig, skällde och drog så pälsen stod rätt ut på den. Siri gick förbi i slakt koppel, gav marsvinet en blick och fortsatte. Hon tittade upp på mig och sade med ögonen att den lille fjanten kan ju inte föra sig! Det är inte utan man blir lite stolt som hundägare ibland.

Sedan skulle vi hitta var vi hade parkerat bilen. Parador nånting, som vinet förr i tiden, det mindes jag. Knapp knapp på mobilen, vi ska gå ditåt! Tre kvarter, kolla mobilen igen. Vad…? Vi ska gå andra hållet. Men då kommer vi ju tillbaka till hotellet… Nytt försök. Andra gången vi, dragandes på våra rullväskor och med Siri i koppel, passerade samma kvinna som satt och sålde lotter frågade jag henne om vägen . Hon stoppade två spanjorer som pekade på olika håll, vi gick åt det tredje,

När vi gick förbi lott-tanten ännu en gång bara gapade hon.

Långt om länge hittade vi ändå rätt och kunde hämta bilen. Och kunde konstatera att spanska parkeringsavgifter inte är ett dugg billigare än i Sverige.

Nästa stopp blev Aguilas, mest för att svärsonen läst gott om orten och var nyfiken. När vi körde ner genom stan kändes den knappast upplyftande. Dock var marinan fin med många båtar och flera serveringar, ett gammalt lok, och på höjden låg borgen.

En tjej som serverade oss när vi tog en macka där hade ett par otroligt tunna, tajta svarta gummibrallor, hennes rumpa såg ut som två svarta halloweenballonger. Tanken dök upp på vad som skulle hända om hon fick väderspänningar. Rent hypotetiskt alltså.

Sedan körde vi raka vägen ”hem” till vårt lilla townhus och konstaterade tacksamt att det varit en fantastisk vecka.

Tack för sällskapet!