Första gången vi besökte det spanska fastlandet för många år sedan frågade jag några svenskar vi mötte hur de undvek att bli alkoholister. De svarade att man är inte alkis om man inte dricker före klockan 12, så därför sov de till klockan 13 varje dag. Men, oroa er inte, vi är inte i riskzonen även om vi går upp tidigare!
Det jag vill komma till är det där med temperaturen här och nu, det har det blivit kallare på dagarna också och det är bara riktigt nyanlända ynglingar som går i shorts på morgnarna. Vi går alltså inte ut före klockan 10 om det inte är något planerat i kalendern.
Inte ens närmre middagstid då temperaturen gått upp går jag barbenad längre.
På tal om morgonrundan undrade någon hur lång den är egentligen. Ungefär 8000 steg med stavar, sedan späs det på med cirka 7000 till under dagen.

Någon britt skrev på Facebook om de kalla veckorna i spanska hus, hur man byltar på sig allt i klädesväg och har värmen på för att inte frysa. Lite så är det faktiskt ibland. En kväll somnade jag framför TVn, iklädd ylletröja och invirad i en filt, för att vakna till något avsnitt av En plats i Solen, där en hurtig programledare i hawaiiskjorta och shorts berättar för några hugade britter att när de hittat sitt permanenta boende här på Costa Blanca behöver de aldrig frysa mer.
Jo, jo…
På vår terrass kan det bli nästan 40 grader några eftermiddagstimmar innan solen försvinner bakom de jättelika benjaminfikusarna i parken mittemot, och då gäller det att passsa på att vara ute. Och att stänga dörrarna när det blir svalare så den insläppta värmen stannar ett tag. Jag missade det idag och lade ut två fiskfiléer på tining i köket för flera timmar sedan och de är fortfarande lika frusna.

I måndags var det fullmåne, och alldeles ovanligt vackert nere vid havet, som aldrig upphör att fascinera.

Veckans utflykt gick till Murcia. Vi parkerade i ett underjordiskt garage vid Mercado des Veronica, där problemet mest var att hitta nedfarten. Efter att Google-tanten lotsat mig genom gränder så smala att det knappt gick att passera en mötande rullstol missade jag rätt gränd första varvet, men det andra gick det bra. Sedan var platserna där ovanligt rymliga att parkera på.
På Veronica-marknaden har man frukt och grönt en trappa upp, och kött, fågel och fisk där nere. Mycket såg gott ut, men kanske inte de flådda kaninerna eller fårskallarna som blängde på oss.

Nästa stopp blev Plaza del Flores, som var lite mindre än vad jag hade förställt mig, men väldigt vackert och mysigt med flera serveringar och vi åt supergoda tapas där. Så goda att jag glömde att fotografera dem innan de nästan var uppätna!

Murcia bjuder på både resterna av Veronicamuren från 1100-talet, byggd för att skydda den morisk- spanska staden innanför, vackra hus och gatumålningar . Utanför teatern satt ett sällskap som jag inbillade mig var kulturpersonligheter och såg högdragna ut, men jag vet inget om spanska skådespelare, så det är bara en tjejgissning.

När vi skulle hämta bilen fick vi inte riktigt kläm på hur och om vi betalt parkeringsbiljetten så jag gick fram till mannen som såg ut att arbeta i garaget och började på min stapplande spanska fråga. Han log, svarade mig på felfri engelska och gick bort och kollade biljetten, sade att den var betald och öppnade bommen med en hunör när jag körde ut.

Nästa stopp var IKEA som ligger strax utanför stan. Någon har liknat IKEA vid Kungens kurva med Dantes Inferno. Jag liknar infarten till IKEA i Murcia vid det. Man ser varuhuset men hittar inte infarten. Trots ett antal besök där vet vi fortfarande inte om vi kör rätt, ett antal varv runt anläggningen utan en jäkla skylt förrän man är framme. Väl där är det samma upplägg som i Malmö, toaletter till höger om trappan från parkeringen, ingång till bottenvåningen bredvid rulltrappan upp. Men mycket glesare med folk, när vi var där ialla fall. Kanske inte så många som hittar in?
Jag hade gjort en inköpslista i deras app, mycket ljus och servetter, lite utrustning till släktens minste som förhoppningsvis kommer på besök till våren och så ansåg jag att udda glas skulle ut och nya köpas in, sex av varje. (Följt av en diskussion när vi kom tillbaka. Synn å slänga ju…)
Självscanning i kassorna liksom hemma, och en varmkorv utanför kassorna, även om vi egentligen var mätta på tapasen. Och samma elände att hitta ut till rätt väg till Torre de la Horadada.

I veckan läste jag ut Alix St PIerres tre liv, en roman av Natasha Lester, som till stor del utspelar sig i efterkrigstidens Paris och där de dricker massor av en drink som heter soixante-cinq. Hade inte en aning om vad det var, men blev nyfiken och googlade, och blandade till den i går. Våra citroner måste ju användas.
Veckans äta-ute-middag blev sedan på Flame vid Plaza Nueva. Först en nachoskål. sedan en tredjedels pizza. Och till slut en Irish Coffee. Väldigt gott och inte ett dugg nyttigt.
Åtminstone inte enligt Viktväktarna.