Efter ovädret  Dana som kom förra månadsskiftet har vädret varit underbart, som svensk högsommar när den är som bäst. Klädseln har dagtid genomgående varit shorts och linne eller T-shirt och det har blivit ett och annat  strandbesök också. På kvällarna har det nu blivit kyligare och om inte benen är för orakade måste man ha långbyxor och gärna en tjockare tröja.

Jag fick ett provabonnemang på talböcker för ett tag sedan och testade det med hörlurar på stranden, mest för att det krävs  parasoll och solglasögon med styrka för att läsa på riktigt. Det fungerade jättebra att lyssna istället!
Mannen påstod att folk tittade konstigt på mig när jag snarkade, men det var väldigt avslappnande och sedan kunde jag läsa texten på gammalt hederligt vis när vi kom hem och boken varade längre. Vad jag läst? Senast Väninnorna på NK och Död mans kvinna, två läsvärda romaner om kvinnors liv för mer än hundra år sedan.
Och utan att bli bränd har jag ändå fått en viss brun ton.

–Hur länge har du varit här? Du ser ju ut som en jävla pepparkaka! ropade en svensk nyanländ kvinna till mig en morgon.

Hon var inte typisk här, ska jag väl tillägga. De flesta är faktiskt väldigt civiliserade.

Våra rara och närmsta grannar, som ser till vårt hus när vi är hemma i Sverige,  är väldigt religiösa och medlemmar i en bibeltrogen församling som de förgäves har försökt värva oss till i tre år nu.
När det nyligen var det vernissage på min första lilla utställning här, i en lokal i huvudorten,  hade dessa  grannar tagit med sig flera andra medlemmar från sin kyrka dit. De var så klart välkomna, och hade förmodligen fått  veta att jag var en  sådan där förtappad själ som tror på evolutionen.

En av de religiösa damerna talade om för mig att hon minsann var en riktig konstnär, en som målade, och undrade hur jag fått in en zebra  i telefonkiosken, med stövlar dessutom. Av minen att döma trodde hon nog att jag fått hjälp av han den andre, några våningar ner, som de också tror finns.  
När jag  förklarade att det var ett montage av flera olika fotografier jag tagit såg hon ogillande ut och frågade om jag visat de här … bilderna för någon innan. Jo, det hade jag ju, fick jag erkänna.

–Do you mean you have had exhibitions before?
– Well, since 2011, around 100 now, on my own and with other artists in different countries in Europe.
– Hmppff, have you ever sold anything?

Nu var jag tvungen att göra henne besviken och berätta att det har jag faktiskt gjort.

I soffan satt två andra damer, lämpligt  nära tallriken med tilltugg. Jag reagerade på att en av dessa damer hade ovanligt stora tänder, och kom att tänka på grannens jättelika nya parabol, i storlek mer passande för ett rymdcenter än för ett townhouse, som han fått av någon  som skulle kassera det. Men inte kunde väl hennes  tänder… Nä, verkligen inte!
Eller?
Nåväl, skärpte mig och mungiporna och gick fram till  damen som satt och bläddrade i en lyrikbok, och mellan tuggorna upplyste hon mig om  att hon var en av författarna till den.
Spännande tyckte jag, och frågade vilka dikter hon skrivit.

-They are Christian poems, so I don’t think you are interested! sade tanten, slog ihop boken och tog en liten ostrulle till.

Vår grannfru tyckte nog det var lite pinsamt att det blev så uppenbart att de tydligen diskuterat min brist på den rätta tron  och överöste mig med beröm för en av tavlorna, som hon verkligen skulle vilja ha.
Sedan gick de, förmodligen för att be för min frälsning.

Hur gick utställningen då, undrar kanske någon? Bättre än förväntat, eftersom jag inte förväntat mig någon försäljning alls. Den största vinsten var ändå alla trevliga möten med både nya och gamla vänner,  och en inbjudan att ställa ut på Casa Cultura nästa år.

När vi kom ner här för nästan två månader sedan hade jag en lång lista på alla utflyktsmål vi skulle åka till. Av dessa har vi inte besökt ett enda. Nu åker vi snart hem och i sista minuten skärpte vi oss och körde upp till Alicante stad, en dryg timme härifrån. Väl där parkerade vi i ett parkeringsgarage i hamnen och kom upp bredvid boxbollen och släggan på ett tivoli.
På andra sidan gatan från tivolit låg strandesplanaden med marknadsstånd och därifrån gav vi oss upp i stan och fikade, och vidare till Barrio de Santa Cruz. Många backar, och fin vy upp till den gamla fästningen Castillo de Santa Barbara. 15000 steg senare var vi rejält hungriga och åt en Menu del Dia på en uteservering på någon gågata innan vi körde hem.

På tal om steg känns det lite som en revival att äntligen kunna gå längre sträckor igen. Ett snitt på 12500 steg/dag gör att samvetet blir lite rymligare för mat och dryck.
Ett tag trodde jag att jag var trendsetter med mitt stavande här, för helt plötsligt syntes stavgångare varje dag, men det visade sig att kommunen här med jämna mellanrum ordnar ”kollektiv” stavgång mellan byarna vid havet.
På morgonpromenaderna möter vi ofta samma personer som är ute och motionerar. Två damer som vi kallar Kerstin och Svägerskan (efter de två vi ofta möter hemma i Höllviken) som går upp till flodmynningen och vänder, en allt mindre knubbig spanjor som springer fram och tillbaka på strandpromenaden och flera andra, mestadels spanjorer och skandinaver (nästan aldrig britter som hellre åker sina elskotrar), plus alla hundägare.

Nu när personalen på stamcaféet fattat att vi vill ha var sin cortado, och serverar den utan att vi behövt beställa är det dags att åka hem i övermorgon, till, citerar radion just nu ”mörkt klockan 15.43, regn, kyla och halka” Hade det inte varit för barn och barnbarn så….

Mannen sade att de sista veckorna har tiden bara runnit i väg. Jag tycker den har galopperat i två månader.