Lördagsmorgonen blev tidig. Redan klockan 05,00 väcktes vi och kördes ner till Bonganis grindar. Efter det en timmes buss till Krugerparken. På infarten dit ringlade sig bilköerna långa – det var ett populärt utflyktsmål.Som tur var var vi förbokade, och fick lämna bussen och gå till fots in till de väntande jeeparna.

Och i dem fick vi vänta över en timme innan vi äntligen fick tillstånd att åka in. Efter Moholoholo och Bongani var förväntningarna höga på denna stora, berömda nationalpark. Tyvärr infriades de inte alls.

Vi hade kanske blivit lite bortskämda redan med zebror, antiloper och andra vardagsdjur, vem vet?
Vår guide gjorde i alla fall med all oönkvärd tydlighet och sina kommentarer klart att han behövde semester, semester från alla turister. Vi såg några noshörningar på lite avstånd, det var vad vi såg av de fem stora. Annars var det mest zebror, giraffer, vårtsvin och fåglar, plus lite vilda växter som kunde bota allehanda krämpor.  Dessutom körde han för fort för att man skulle hinna titta ordentligt på något.

Zer ni mig bakom trädet?

Det var alltså ganska skönt att komma upp till vår lodge på berget igen. Det gavs tillfälle till en stunds ‘fri lek’ och vi var många som gick en bit nedför bergssidan till poolen. Det var bara det att när vi flåsat oss upp till själva lodgen igen var vi lika svettiga som före doppet.

Mannen gick några meter före mig, tydligen i sin egen lilla värld, och jag insåg att han skulle gå rätt in i en nyalabock som stod mitt i gången. Jag ropade att han skulle stanna, och han vände sig om, lite irriterad (förmodligen blodsockret!) och undrade vad det var om.

– Se var du går, sade jag. 
-Vadå, jag ser väl!
– Så bra, vänd dig då om. Försiktigt… 

Och där stod de. Nos mot näsa. Den ene förvånad (Mannen), den andre (antilopen) lätt förnärmad över att ha blivit störd i sitt betande. Vi fick gå runt den, upp på vår lilla veranda och sätta oss. Det visade sig att det var ett mindre gäng antiloper som letat sig in mellan husen och i godan ro tillbringade några timmar där.

Jag stod här först!

Utsikt från verandan.

Planeringen var att kvällen skulle ägnats åt stjärnskådning, alltså inte läsa horoskop, utan med hjälp av en rejäl stjärnkikare titta närmre på Vintergatan och Södra Korset. Det var dessvärre moln i prognosen så det ställdes in, och i stället erbjöds vi att åka med på en ny kvällssafari. Trötta som jag vet inte vad, men sova kan vi göra när vi blir gamla, så vi åkte så klart med.

Crazy Patrick undrade vad vi helst ville se, och det var de stora katterna, gärna leoparden. Sagt och gjort. Spåraren där framme fick klara besked om vad som gällde och så åkte vi ut. Först på det som skulle föreställa vägar, sedan, när de hade hittat spår av leopard och följde dem, ut på en knappt skönjbar stig i den totala vildmarken. Mörkret föll, inga stjärnor lyste upp, bara den öppna jeepens lyktor och ficklampan som försökte tyda spåren i marken.

Jag kände mig mer andäktig än rädd, det här överträffade det mesta av vildmarksliv jag upplevt. (Slutade scouterna som Blåvinge) Plötsligt stannade jeepen och våra guider började peka och lysa runt. På marken framför oss fanns en ångande färsk pöl med blod som ännu inte hunnit sugas upp av jorden. Katten hade tydligen tagit ett byte alldeles nyss, men var fanns den nu? Leoparder tar gärna med sig sitt rov upp i ett träd och mumsar i lugn och ro. Med tanke på hur jag själv blir om någon stör mig i maten, och att det nu var så mörkt att jag ändå inte kunde fotografera något kändes det nästan bäst att vi vände tillbaks. Även om Patrick kunde hantera ilskna elefanter ville jag inte ha praktiska bevis på att han fixade en leopard också.

När vi närmade oss lodgen fick vi på radion veta att två elefanter höll till på parkeringen och tydligen ansåg att den var deras. Det blev alltså att avvakta en stund innan de tutade vidare ut i bushen och vi kunde köra upp till den väntande braaien.

Efter den infann sig någon sorts komaliknande tillstånd och jag stupade i säng. På natten hade en våldsam åskstorm härjat, och jag hade på morgonen ett svagt minne av en himla smäll.  Blixten hade slagit i närheten och trädet utanför vårt hus fällts.

Man sover gott av naturliv, tydligen.